Aftonbladet – 25 augusti 1871, sida 4

HOnnstskaltler. Ett konstens mästerverk i fara. Om rädånisgen af Louvrens konstskatter, hvilka man allänt ansett vara skadade eller förstörda, Bkrifver Theophile Gautbier i Journal officiel på sitt vanliga lätta och lekande attt: Vid krigets början. jå man efter de första nederlagea redan gjord: s beredd på en belägring af Paris, vidtogos åt särder för att rädda Louvrens dyrbaraste juveler, leasa måleriets perlor och diamsrt från en må hända segerrik fiendes roflystnad — Leonardo de Viaci, Raphael, Titiav, Paul Vetosese, Correggio och Rembrandt rullades omsorgsfalit ibop och stickades till Brest för att i nödfall gå till sjös och bellre utsätta sig för stormen än för eiden Men icke lika lätt var det att bringa sotikerpa : säkerhet. Deasa marmorbiiders tyngd och bräckhet tilläto ingen inpackning, och derföre måste man nöja sig med att förskansa den sal, som insyste dem, och tilltåppa förstren med jordkorgar för att skydda dem för kulor och Homber. Bland lessa bildstoder befann sig en, som alla Europa: museer afundas 0s3 och hvilken med rätta gäller såsom den mest fulländade typen för det sköna, säsom det högsta uttrycket for det evigt qviuigas, Enhvar har gieeat, att vi mena Venus från Melos. Tanken, att denna dyrkansvärda gudinur kulle bi preussiska och vandra från Athen til Berlin, orväde konstens vänner och våra mästerverks vårdsre. De sistnämnde grubblade på rädd: ning. De läto taga ned den förvånade Venus från hennes fotställning och lägcg detta gudomliga armorlik i en med vadd forårad ektkista, der inn stöt, ingen skafning kunde skada den sk crappens rena linier. Om natten förde pålitlige män den dyrbara kistan till en hemlig port på Louvren, der den väntades af andra och bars ul! ett blott af dem kändt ställe. I polisprefekturens hillare hade åt den ryktbara, efter så många århundraden återuppståndna en ny grifi blifvit tillredd. Hvilket herrligt skaldestycke skulle icke Heinrich Heine, de förvisade gudarnes eångare, ba liktat om den odödligas nattliga likbegängelse. och hvilka ironiska apostrofer skulie han icke ba siktat mot dessa border af kanwianer och hegelianer, vid hvilkas aonalkande en Olympens invä nariona flydde till Jerusalemagaton. Gömalet låg i ändan af en af dessa beml hetatiulla gångar, på hvilka prefekturen var så rik. Men uppförde en mur framför gudinnaps hvilostad, gaf denna mur en åldrig anstrykning och Jade derefter, för att omintetgöra alla efterapaniogar, framför denna mur en hög af icke.ovigtiga papper, framför hvilka man reste ea annin mur, så att gömstället i värsta fall tycktes icke döfja annat än papperen. Hår sillbragte den melonoaiska Venus i stilla enslighet den första belägringen till ator sorg för sina beusdrare, som icke visste hvad det blifvit af henni kauske hade kon litet träkist, men gezom sn El h indraden långa vistelge i den krypta, ur kbvilken uen grekiske bonden Gorgos hade dragit fram heane, var hon van vid mörkret och dessutom gå som odödlig likgiltig om tiden. Hå gecomgick bon de tyska härarnes belägrings tid och komhunens tid. Då hon helt pyiigen åter tåg dager jjuset, blickade de kringståvades ögon i orolig säntan på en lycklig uppståndelse ned i kistan, som så länge dolt den sköna kroppen. Variigt upptagen, med sitt obestämda, ijutvi smålrj2 omring den, likasom för att kuana friare gug22, litet öppnade munnen, skådade hon — tillägger Gan-. brer i Bin berättelse -med himmelsk glädje. 1:an den ringacste skymt af ironi omkring sig med etta leende af så vemoistå ligt behag, fom är otändt för moderna Jäppar. kropp visade sig i oförderfrad fulikomligbot; den låvge vistelsen i en fuktig källare kade icke gjort ma: mora vägon skada; mästerverket var räddad.