Aftonbladet – 25 augusti 1871, sida 2

nne ky:koherdens bi sStackars qvinna!s sede min hustru, hvem kan det vara, som i sådant elände bar kommit hit för att söka upp dig? Dröj ej länge borta — jag skall så fort som möjligt skicka med hvad som hona möjligtvis torde behöfva, Sjelf vill jag inte gå dit bort, emedan hon kanska önskar tala vid dig ensam. Marie kände hela mitt förflutna lif; och h:de hon inte gjort det, så skulle skilnaden ej varit någor. Hon visste likas väl som jag, att ingenting numera kunde komma emellan henna och mig. Jag följde kyrkoherden. Vid hans port stod madame Michot och skuggade sina ögon med handen, för att på längt hål! kunna se o8s komma, Ack, herr markis, ack herr kyrkoherdep, ropade hon änpgestfuallt oss till mötes, kommen upp och sen! Vi gingo tillsammans uppför trappad. Men kyrkoherden erhöll aldrig någor förklariog rörande den henlighetsfulla främlinsen: ännu en sf de skuggor somvarit sammanflätade med mitt lif, bade försått. Ivgen på, desna jord, skall någonsin rätt få vetskap om Angeliques Leforts Icfnadsöden, Från ien dag då Hogh Lester stupade i den olyckiga Guellen, eller rättare sagdt från den dag, jå hon fick veta att hon var enka, hade von för oss alla varit försvaonen. Väl hade sg hört några rykten, men de voro af den rt, att jag icke vågat upprepa dem för Maie; bättre var den ovetskap om hennes kuins öde, som i sanning utgjorde min makas nda sorg, än en upplysning som skulle fyllt iennes rena själ med sorg och blygsel. Och ill Paris, der Marie vistades de tvenne åren, npan bon blef enka, har jag ingen anledning ro att Angelique då hade kommit. Hennes erakter var lika outforsklig i döden, som en hade varit det under hennes lifetid. Jsg ände till förhållandet iörande -bennes gifermål, alltifrån begynnelsen; jag har, som vit nämnt, gissat mig til! ett och annat hennes sensre, bodröfliga lefnadsöden. Det ste då väcka min undran och öfverrssk2, att vid den dödes hjerta låg ett liret tiniatyrgorträtt af Hugh — af henom, som om hade bedragit, föraktat och förstört, Jetta var allt hvad bon hade bevarat af sin röna glans, Berta bt ot Få nr a FR