Aftonbladet – 25 augusti 1871, sida 2

Nåväl?p . Jag frågade vidare bvem hon var och hvad hon ville, men det enda jag kunde förmå henne att säga, var att bon genast måste träffa er. Hon önskade veta vägen hit till slottet. Hur såg hon ut? Hade hon gått, ssde ni?v Ja, till fots. Hon var genomvåt och alldeles uttröttad. Jag väntade att bon skulle falia till golfvet medan hon talade. Hon bade kommit till fots — en sådan afton, i den djura snön! Besynnerligt, att hon ej omkom. BSade hon intet vidare? Antingen ville kona det ej, eiler förmådde hon för tröttret inte tala. Hon upprepade endast att hon genast raäste se er, och hade ej jag och madame Michot hindrat henne, il hon då strext begifvit sig på vägen it. Doatta förefaller verkligen besynnerligt. Men huru såg hon ut? Hade bon varit yngre — hade hon varit bättre klädd — om bon varit någon annorstädes än här — om hon inte hade påstått oekantekap med herr markisen — om jag elf hade någon erfarenhet angående sälant — om...n Nå?s Så skulle jag ha trott henne vara någop lycklig qvinna som — nog af, jag tänkte et var bäst att inte först omtsla saken för ru markisinnan. Och derföre tyckte jag et vara räit att låta henne stavna öfv:r atten hos mad me Michot och sjelf föret å hit för att meddela er firhållandet. Nå, ja; buru skulle den beskedliga presten ärna till mitt lit? De allvarligaste och rest stadgade män ha inte alltid varit såzna, kanbända, och som denna affär verkgt föreföll mystisk, förlät jag honom hans isstsnkar. Hvad tänker madame Michot om den beynnerliga gäst pi fått?, Madame Michot tror, till följd af hences ätt att tala och hennes hvita händer, att on mäste vara en parisiska. Så fort hon om i sin bädd föll hon af fullkomlig kraft;shet i djop sömn och sä her hon sedan leat hela tiden, utan att röra sig. Hvad nskar herr markisen att vi skola göra?. Vänta, så följer jag med er. Känner hon lig, så tviflar jag ej på, att jag skall erinra . ig henne, Jag kommer genast.