Aftonbladet – 24 augusti 1871, sida 2

våga påkalla lagens straff för Hughs hämnare; men pödgsas erkänna att det varit hans egen sjelfviska energi och ärelystnad, som ledt honom till det mål han vunnit — att finna, dat han bortslöst sion kraft för att gripa efter en tom skugga, Hens brott var att hang hjerta var hårdt som sten och ett sådant bjerta bär inom sig sitt eget strsff, lika visst som att ett varmt bjerta, om det ock får ide, irnebär sin rika ersättning, Högre. än Wardene, skall då dön som är vis, skatta till och med ett sådant lif som Dick Bartons, och det vill säga mycket. Det är väl sannt att när en ond ande sådan com hans, en gång väl fått makt öfver en menniska, så låter den svårligen åter fördrifva sig; men af hela mitt sjerta kan jag likväl säga att han hade vunni en vän och jag har enledninog tro, att han, före gin död hade tiäffats ef en ljusxt, icke micdre verklig, ehuru bastig, af t öpnu högre, än det grekiska sorgespeOm ock denra uppenbarelece, som för nom uppträdde under bilden st henne, som n kallade ein svater och hvilken för honom F Esther Barton ända till det sista, blott 7 en förbiilanda stund hade skärkt henna de lif och Jjus, eå veta vi dook. att den, hvars ögon en gårg blivit öppnade, eldig iter kan blifva sädan, eom om han eldrig vede actt. För den yttre verlden, för alla vom mig förblef han väl nära nog densamme Dick Barton som förut. Men vid slutet — ura ban dog med konpjaksbuteljen vid sin ida och på sina läppar orden: Panta gelos, cai panta conis, cai penta to neden — Panrta gar ex alogon esti ta giromena :a Alit är löje, allt är stoft, allv är ictet; y af dårskapen kommer olla ting eom äro — så vet dock jag att det icke var ur djuet af sin själ som han talade detta. (Blutet följer.)