Aftonbladet – 24 augusti 1871, sida 2

min själ, säväl som till mina ögon. Jeg mear ärsdagen af min födelse til det verkliga lifvet — till sällheten: den dag, då hon blef min maka, som jag hade lärt att älska, då det ännu syntes vara omöjligt att honi detta livet skulle blifva min. Uch de år com sedandess förflutit hafva endast bosmig befästet öfvertygelsen, att intet olörnu tigare fions3, än att beräkna tiden genora är. Jag menar härmed, att kon är icke en enta deg öldre, nej yngre och vide, mera skön än då kon först blef min vär; och mig bar hennes kärlek alllid bibehållit ung. Lofvad vare Gud! vi hafvaänna rånga år för oss, innan ålderdomen kommer. t ör redan länge som jeg utan hat och vitterhet kunnat täska tillbaka på den man; hvilken, åtmicstene för nögon tid, tycktes hålla alla vära öden i sina hövder och leda dem så som det för hans afeister syntes vara lördelaktigast. Jag ä så ursinnig jag var öfver all oss tilltog rätt, den vedergällnisg H så oförmoäsdt träffade hor (SA k n ha Mn skränkte 2 till ett pistolskott, på d ia öde m, com det, hvarigenom han gjort 0x8 en så hitter sorg, Gå derermot det streff som nu träffada honom — ty som straff måsto hans öde betraktas, då det var gon direkta följden då hane egua gerningar — så strängt, att blott få menniskor synas göra sig förtjeuta deraf gezcom de brott som da hafva på sitt samvete. Förfärligt mäste det varit för denna energiska, ärelystea man, att till följd af de svåra skador ban lidit på den dag, då han trodde sig kunna trinmfera, släpa fram två långa år — huru långa syntes de icke äfven för mig! — med bruten rygg, förlamad till kroppen och förkrossad till sjäJen, oa börda för ein far och syster, utan att 5. D. skulle årabba b