Aftonbladet – 21 augusti 1871, sida 2

nes vexliog, för att uppfatta naturens, storhet. För de unga och för dem som lefva bland menniskor, är ett fjerdedels sekel, nästan en lifstid, men för de gamla, liksom för naturen, dit de ofta taga sin tillflykt ifrån verlden, är denna tid biott såsom en timme. Och en nation — ingalanda i sig sjelf ett abstrakt begrepp — är i detta fall, iksom i alla andre, urde-kastad samma lagar som de män och qvionor af hvilka den består. Under första qvartalst af detta århundrade, hade den franska nationen genomlefvat hvad som syntes såsom hela lifstiden: mäa hade kommit och gått i en brådskande, oatbruten följd, och hvarje dag hade förstört något föråldradt och framkallet något nytt, så tillvida som det kan finnas något nytt under solen. Den som under dennas period hade bfvat på andra sidan hafvet, skulle vid gin återkomst till Frankrike funnit allt förändradt. Men somligt var likväl oförändradt, emedan det var o:öränderligt. För bergen och kullarne, för hvilka tusen år äro blott såsom dag, bade de tjuggfem åren varit mindre Nr än ep mjont. Somrar och än en timme —i vintrar, stormar och Solsken Fv fa bergelationer, och de äro intet an. ivet; trakterna, än hvad vågorna äro för Daivet; vexlande vilkor för hvad som i sig sjelf aldrig kan vexla om. Så kunde med skäl en resande tänka, som år 182 — färdades i Juras bergstrakter, efter tjugufem eller tretio års bortvaro. Men så tänkte sallsicke postiljonen, som körde en resvagn på vägen från Be-l angan till Lons-le-Saulnier detta år ij Janaari månad, ja, Januari månad, ty na;urens gudar liksom naturen sjelt lefva evigt li och det barbariska namnet Nivose fanns eji 1 1 nera. Att han ej tänkte det, kom helt enkelt deraf, att han börjat åldras och på samma