Aftonbladet – 19 augusti 1871, sida 2

turens vilda kraft — intet vågornas brus, inga djerfva bergsformationer, som lyfta själen öfver den melankoliska, dotva enformigheten. Det var på en sådan punkt af Picardiets kust — denna trakt som bevitnat så många strider mellan fiendtliga nationer och enskilda ovänner — gom Hugh befann sig för att duellera med sin forne vän. Men hans motståndare var icke änvu på platsen. Warden hade först den föregående aftonen ankommit till Calais, legat vaken hela natten och somnat fram emot morgonen så djupt, att han vaknade först straxt innan den för mötet utsatta timmen. Emellertid infann sig major Andrews i rätt tid, ehura ensam. Aha, sade han, god morgon, Lester; bon jour, Mossiou. Huru? Är inte Warden hä? Jag skulle möta honom här på stället. Felix höjde på axlarne. .Kanske har han misstagit sig om platsen? Omöjligt. Vi gingo tillsammans hitut, i gir afton. Det är, vid min själ, rätt kalit! Han kommer nog snart., sade Hubh, som ej tviflade på någons personliga mod och ejheller egde skäl att betvifia Wardens. Ni kom bitöfver i går afton, inte så? Hördes det af något nytt i London ? Nej; intet särdeles. Tar ni en pris? Jo, vänta: — vår vän lär väl ändå få strida för att erhålla sin plats i parlamentet. Warden? Ja. Natarligtvis är han lifligt intresserad tör saken, ancers skulle jag väl knappast vetat att en sådan liten plats som Denethorp tovnes till Hvem är hans medtäflare?, frågade Hugh intresserad. Inte Prescot, nu igen? Han drog sig ju tillbaka. Jo, jo, det lär allt vara Prescot; —en satans slug karl! Jag känner honom litet,