Aftonbladet – 16 augusti 1871, sida 3

HI UVISKPUN 0 VMA BRI Rte PJ SIICEBRT MV ytliga vesldsmenniskorna, utan äfven de djupare sinnena, hvilka lävgta efter uppbyggelse, efter sitt inres reniog, efter ett själens gåtor lösande ord, och uti derna sin längtan besöka kyrkan — gevom de tomma predikstolsfraserna, frånvaron af alla tankar, motsägelserna med logiken och den gamla homiletiska formens smaklöshet? Pred:kans tillstånd är verkligen beklagansvärdt. Här tråkighet och tankeutsväfoing, der tankar, ren den råaste dogmatiks och i den smaklösaste form. Här predikningar, hvilka ega hvarkon kraft eller k!arhet, emedan de år ut och år in röra sig i ett visst obestämdt och obeskrifligt, slentrianmessigt, all tankeskärpa liksom all högre själslyftning saknande predikstolsfraserande, och mödosamt framsläpa sig med sammanhopade bibelspråk, hvilka derföre äfven ej åstadkomma något annat intryck, än trötthet och stilla resignation — der mera skarpt hvässade tankar, men hvässada med all dogmatisk stränghet och onjutbarhet, hvilka genom sin inre onktighet, sin skärande n:otsägelse till all själserfarenbet, sin trångbiöstade prest-anda, sin kärlekslösa känslohårdHet och ofördragsamhet, genast studsa tillbaka i stället för att intränga, och hvilka hos varma och andligt rika naturer endast väcka leda och komrma dem att vända sig bort från sådan sedlig obildning. Och om dessa dogmatiska predikningar skola blifva praktiska, så kunna de icke, just emedan de äro vända från det andliga lifvet bes scmtiden, företå hans inre strider ch mt vecklivgar, hans själssjukdomar, mon ej heller ds inom honvin verkande ideella krafter — de kunna detts icke aunorlunda, än i smeklöshetens och det burleska smädendets form, med tillbjelp af helvete och djefvul; i kapucinadernasg, anekdoternag, missionghistoriernas 0. 8 Vv. form, Alltså: den vulgära predikostolefrasen eller den stränga dogmen, än så kallade bekännelsen — eller de protestantiska kopucinaderna med berättelsekonsters alla granulåter, med alla öfverdrifter och allt karrikerande af det heligaste. De sistnämnda äro upgenbarligen de mest omtyckta och, om man så vill, de verkeammaste; de stå jå samma grad gom jesuitermissionerna cch intega bland predikniogarna uvgefär samma plats, som de dåliga känslopjeserna och melodramerna bland dramatiska arbeten. Vi vilja ej vara orättvisa. Villigt och med glädje erkänna vi, att det ännu inom vår kyrka fiones predikanter, hvilka med den eskla makten af evangelium, eom i deras hjertan blifsit Mif och sanning, predika, och derigsnom äfvsn finna vägen till bjertan. Det är dessa, hvilka aldrig hefvtörlorat sig hverken i tomma ord eller i hårda dogmer, — hvilka öfverbufvod predika mera med sitt Iefverne, än med siva ord. Men dylika Natharaelssjälsr hafva fonnits i alla tider och oaktadt alla villfarelser, uoder medeltiders kyrkas mörkaste århundraden likaväl som i dg; de beteckna blott undsvisgen, hviika trois predikans eynbarliga förfall hasva bovarat sig och skola bevara sig, så länge den kristna kyrkan existerar. Men derjemte qvarstår emellertid det ovederlöggliga sakförbållandet: predikan är för närvarande i ett tillstånd of det djupaste förfall. Och hvem bär skulden derfor? Männe vår tids materiaJism? Den i verldslif, verldsojutning och arbste förejonkna menskligheten? De så kalde bildade klsssernss raffinerade onatur? O, hej: viest är detta moderna veridssinne icke fritt från ekuld! Men en vida större del af skuld n bär det andliga ståndet sjelft, som stannat långt efter ssmtidens bildning; teologieti, som för länge:cdan öfvergifvit den fris, vetenskapliga kunskapens väg. Här älla orden: Om saltet mister sin kraft, kvermed skall det då seltas?. Hurn är det möjligt, t segerrikt bekämpa materien och materialismen, om man icke tror på en. den och ej förstår att föra andens vapen? Hurna törskaffa den kristna idealismen berraväldet, om man så föga förstår och erkänner de på alla livets områden utströdda ideella frön, om den religion, som predikas, är en trångbrösted, ofattlig och förstenad dog, icke det varmaste, innerligasto och frisste acdelifvet sjelft? Denna vär unga teologiska generations kristendom och hyper-kristendom, denna ntherenism ech hyper-lutheranism, denna bekKännelseorede ända tillbaka till katholicismen, denva fakramentskyrka, som utesluter ali andlig förmedling och endast Jåter magiska kretter verka, derna stea objektivitet hos den rena läran, gentemot hvilken subjektet förblifver rättslöst, det urskiljande och fiat bildande förnuftet dömes till tystnad; — la esse ejukdomsföreteelser äro ingenting annst än utflöden från materialismen, den teologiska och kyrkliga materialismen, hvilken icke är en motsate, nej er.—gest en annan art af den naturliga meterislizmen. Och är det väl underligt, atti denna olika kamp den kyrkliga materialismers, med alla sina sjelfbedrägerier och falska avspråk, onatur mäste duks under för den äkta ma terialisn.n, som bar natur och verklighet på ein sida och stödjer rig på kött och blvd? Dot förblifver e igt sannt: Endest anden är det, som gör lefvande, icke ett annat, om än alcrig så förkiaradt och förgudomligadt kött öfrarvioner köttet! Och vi, som kalla oss protestanter, bafva inom vir egen kyrka oupphörligt att kämpa med do falska magiska föreställningar, med de döja verk och döda läror, hvilka vi erhålät från katholicisraen och hvilka hota vårt innersta andelif. Ja, vi, som kalla oss kristna, hafva ännu alltjerst, likeom fordom Psulus, att kämpa mes judekristendomen, hvilken, om han äfven möter oss i en annan gestalt och med andra fordringar, än på den tiden, likväl ännu fortletver, fjsttrands och kulvande i bokstafsItsång och uncderverkstro, i prostvälde och 0:ördragsambhet. Till bekämpande af denns kyrkligt-dogi matiska judekristendom wuppfordrar Schwarz I nutidens vänkande predikonter, En ny och irenare uppfattniog at kristendomen rvåste undanträvga den på dogmtron hvilande, såvisa religionen verkligen skall blifva en påipyttfödande makt för det praktiska lifvet i i vara dagar. Det är detta Schwarz åsyftar med sitt yrkands på kristendomens öfver: sättning för sawtiden, genom hvilken den okla och för alla tider giltiga religiösa kärnan i Kristi lära kan blifva gjord fruktbätranda för de mångas, som nu känna sig bortI stötta från kyrkan i följd af hennes förnuft ch tankelag:r hänande och med bibeln oförve Anamlärga Plan ntmärkta olkriftatälla.