Aftonbladet – 16 augusti 1871, sida 3

Rättelse. Den vid Trettonda Allmänna Landtbruksmötet i Göteborg med ett första pris belönade trämassefabrik heter icke Tornå som den i tidniogen blifvit kaliad, utan Forsså Trämasse Fabrik, Hudiksvall. ch LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Predikningar för vår tid, af dr Carl Schwartz. Öfversättning. — Litteraturs och konstnotiser. Predikningar för vår tid, af doktor C. Schwarz, ötverbofepredikant i Gotha. Första samligen (1:a och 2:a häft.) Ötversättning från tregje originalupplagan. (Stockholm, Sigfrid Flodin.) Hvilken hög och betydelsefull uppgift föreligger ej i vår tid cen andlige talaren! Ju allmännare hatets och söndrivgens ande fått bos det nutida slägtet sprida eng olycks. brivgande verkningar, hetsande nationer och ssmhällsklassetr mot hvarandra i vildsinta fcj. der, desto lifligare kännes bos alla ädlare sinnen behofvet af ett sammanslutande kring ena gemensam medelpunkt af en enande tanke, ett högsta mål för allas samfälta siräfvanden. Här ör det religionen tager den vilseledda och ståpplande vid hander; hon bjuder tystnad åt de upprörda lidelsernas gry; hon viser oss, höjdt äfver tiwligheten och dess mieshälligheter, ett för hola menskligheten gemensamt ideal, hvars etersträfvande är en pligt för bverje trosbekännelses medlemmar, Ea gång under deux verldshistoriska utveckbogen har detta vårt religiösa ideal — helighetens, godhetens, rtättrådighetens förkroppsligade urbild — enligt Försynens svigs rådslag tagit lit och gestslt hos en dödlig, en msnniska såsom vi, men en menriska. som på elägtets träd var den fallt utslagna, doftrika kronan. Genom bans framträdande bar en gång för alle blitvit orobbligt faststäldt, hvaruti det samt menckliga — hvilket tillika är den trogna afbilden ar det godomliga — bestär; vi balva derigenom fått eh oavikiig norm för bedömandet af våra bavdlingars och hela vår lefoadsriktnipgs sedliga värde. Det är detta rena mennisko-ideel, religionsläraren och predikanten böra iåta sig eDeeläget vara att, så ett säga, måla inför sina åhörares ögon, till ledning för de om rätta. vägen tveksamme, bestraffoing för da felende, uppmuntran och tröst för de redligt kämpande. Den andiig2 talare i våra dagar, som förstått att förlika sin religiösa tro med sin ståndpunkt såsom barn af sin tids bildning, honom lemnar det presterliga kailst tillfälle till en i sanning välsignelsebripgsnde vVerksamhet. En sädan predikant bör med denp lefvande öfvertygsiarns kraft kunna framhålla för sina åhörare, horusom kristendomen och tidena bildning, långt ifrån att vara med hvarandra oförenliga, tvärtom båda, rätt förstådda, ytterst syfta åt samma rål: utbildniogen at det sannt menskliga i alla dess former hos samhället såväl som hos individen. Han bör i dessa stormupprörda tider sasom en fridens och försociogens apostel lägga den lysgosnde skaran på hjertat, att blott det i imenniekans sträfvanden eger varaktigt värde, Bom har cin rot i det ärliga uppsätet, det osgennyttiga bemödandet att främja det godas och rättas sak på jorden. Han bör iuskärpa vigten för hela den menskliga tillvarop at den tro, som visar sig verkligt fruktbärande för lifvet, stålsättande vårt mod i lidanden och pröfniogar och eldande vär håg till oaflåtlig, hängifven verksamhet i de ideella makternas tjonst. Och han bör låta sig angeläget vara att uttala ett väl behöfligt varningsord för dem osanna och olycksbriogande förvridbviog af detta trosbegrepp — det enda sannt kristliga — som nu blifvit insmugglad i kyrkans lära såväl gom i skolans officiella religionsundervisningigenom en reaktionär teologies åtgöranden. Sådan synes oss, tecknad i dess allmännsste grunddrag, den kristne predikeantens uppgift vara i våra dagar. Men — bedröfligt att säga! — hvar, åtminstone i vårt eget fädernesland, finna vi väl för närvarande en egådan kristen predikant, motsvarande på en gång sin tids och den rätt förstådda kristendomens fordringar? Eriarenheten vitnar nogsamt om en stigande brist i nämnda hänseende. Inträda vi om söndsgen uti någon af våra kyrkor i staden eiler tå lacdet — hvad få vi väl i allmänhet höra? Mäåänne ett föredrag, genomträngdt af den evzngeliska visdomens och kärlekens anda, lämpadt efter vår tids verkliga behof och egnadt ait besvara de frågor, undanrödja de tvifvel, som i religiöst harseende rö a sig hos vår tids menniskor? Nej, en sådan predikan hör, dessvärre, till de hos oss sällan eller aldrig törekommande undantagen. Vi hafva för ej länge sedan meddelat våra läsare några profbitar på den andliga själaspis, som för närvarande af renlärige? predikanter bjudes åt församlingen i vår hufvudstads kyrkor, och vi ha all anledning att antaga, att dylika dogmatiskt starkpepprade, osunda anrättningar serveras under namn af sann kristendom? på de flesta orter inom vårt stats. kyrkliga Sverige. Öiver hufvud taget torde om prefikan under dena svenskt högkyrkliga ortodoxiens hägn gälla ungefär detsamma, som det Carl Schwa:z 1 förordet till sina märkliga Predikningar för vår tid yttrar med anledning af den ortodoxa predisans djupa förfall i Tyskland. Vi meddela här det huf vodsakiiga af den ryktbare teologens kritik af den nutida predizcan enligt bekäpnelsetrohetene recept för densamma. — Hvarföre, frågar Schwarz, är ej kyrkan mera någon lifatull makt i vår tid? Hvarföre är predikan så kraftlös? At så är, derom kan ingen vara i tvifvel; ty om äfven kyrkoroa ännu äro fyllda här och der, hvarest en beyåfvad talare eller en genom sin karakters sanning och uppriktighet bepröfvad och högaktad andlig predikan, eller der en fanatiserad prest at den nyaste rättrogenheten åtminstone för någon tid åstadkommer en ovanlig nervretniog, så är dock kyrkan i det stora hela med hennes kult förfallen, aflägs