Aftonbladet – 10 augusti 1871, sida 2

ilifällen gjort det, til hvilken ytterlig grad låliga öfversättarg Vanställa arbeten, der de någon mån träffa en stilo i högre mening, som lyfter sig öfver den alldeles rättframma ivardagsprosan, som rönt någon inflytelse af fantasier, som ej är torr och abstrakt, utan iterspeglar dem bildernas konkreta verld, der författaren rört sig under producerandet. På detta område har hvarje språk, mer än på jågot annat, sitt eget individuella tycke, sitt mot hvarjo hårdhändt eller ovarsam bebandling upproriska lynne. Är dertill författaren en verklig konstnär, som för sitt ionehåll skapar sin form och gjuter dem samman i oskiljaktig enhet, då har öfversättaren en nppgilt, inför hvilken endast den afgjorda oskickligheten icke känner någon tvekan. Om nu oförmågans förgripelser mot den till offer utsedde författarens egendomlighet, hars stil, hsns spräkton i dylika fal paturligen blifva svåra, ekolle man dock tycka, att faran borde vara micdre, för ett ej säga liten eller ingen, när frågan är att öfversätta arbeten, hvilkas yttre form är danad af det lldegligen brukade språkmaterialet och företer Iöel bekanta vändningar, t. ex. en jemn och enkel historisk framställning, en vanlig prosaisk beskrifnipg och dylikt. Men äfven på detta ovwråde ka vi mången gäng sett öfversättningshandtverkare göra det omöjliga möjligt och ästadkomma de förundransvärdaste resultat, undan hvilka de bort kunna räddas genom tillgången till första bästa ordbok. Företager man sig att granska en sådan öfversättning, som br James Dicksons af Vogts förtjenstiulia arbete om Frihandelens fremgang og sejr i Storbritannien og Irland, så nödgas mand erkänna, att af ringare anledning, om än med full fog, injarie-åtal blifvit anstälda. Och detta exempel är visst icko snstaka; tvärtom äro de fall långt ifrån lätt räknade, då man om svenska örfversättare från systerepråken kan upprepa Teguers ironiska tillämpning af det klassiska par in utriveque orationis facultate. Vidkommande åter Gosva samma rättsifrågas ekonomiska sida, så låter det sig ej förnekas, att ju det fribyteri, som förläggare af ötversättningar bedrifva, är ett svårt ingrepp i deras yrkesbröders och i originalförfettarnes billigtvis åräkneda ersättniog för möda och kostnad. När förlöggaren al ett verk på ettafdenordiska spraken bar att befara, att en större eller mindre del af den nordiska krets afafvärmare, han påräkvar, beröfvas honom derigenom, ett på andra sidan Sundet eller Kö ien en förläggare står redo att i största hast utgifva en öGiversättning, hvars pris, såsom sberoende af författarebonorarium, kan sättas igre än originalets, är det ju tydligt att härigenom förletiare-sxvodena skola nedtryckas; och i samma mån detta eger rum, I somma mån ktteraturen måste blifva en bisysselsättning, är den bragt i en ställning, Kveri den ej kan fylla ein nationella uppgitt. I ett litet folksamiund finnas för övrigt flera endre ofäständigheter, som verka åt samma påll. Och det kan då gå sö till, att just de, som vore i stånd att i läterär väg framträda såsom den nationelia odlipgens kraftige mälsmän, taga sin tillflykt till ett annat, inom vidare gränser herrskande kulturspråk. Man har anfört föredömen ef en dylik tendens från Holland, och Oehlensehlöger var, som man vet, ej elldeler fri från en sädan åhåga. Vi säga vu ej, att all öfversättnivg från em vordisk munart till en annan är onödig, vi undaniega uttryckligen egentliga folkskrifter och en del läroböcker; men vi påstå, att största parten är obehöflig, och att den är skadlig, såsom främjande splittring, der de små krafterna i enig semverken kunde blitva en stor kraft, der eammanslatniogen af det hvar för sig sbstydiiga och svaga skulle fravställa ett sjelfetändigt och aktompsbjudanda helt. Vi hafva här i dess sammenharg återgifvit tidekriftsförfattarens bevisföring tör riktigheten af det betrsktelsesätt, ban sökt göra gällande. För den uppmärksemmse läsare bör genom det snförda vara klart, i hvad mening och af hvilka skäl frågan oa litterär eganderätt måste anses vara en, ej minst för de nordiska foltc: åliggonde rättsoch kulturfräga. Svårli sö det då fonss mer än ea tanke om önskvärdbeten deraf, att vär lagstiftning ej fortfarande måtte låta saken bero vid det nuvarande oetterrättlighetstillstånåct. Att en förändriog till ett bättre bör genomföras, är en det oförvillade rättemedvetandets cafvisliga fordran; ett reformen äfven kan sättss i verket, otan att dertill erfordras särdeles vidtomfattande eller invecklade legislativa åtgärder, ädagalägges af hr Hedin i elutafdelsingen af uppsatsen i Framtiden, till hvilken vi bänrvisa i främsta st dem, som epa ett tagainitiativet till ande sf den länge ö:verklagsde rötts