Aftonbladet – 10 augusti 1871, sida 2

Medan ärendet sålunda här undansköts, ti blef deremot i Norge och Davmark frågan på di ett tillfredsställando sätt löst. ÅAnnu alltjermt ii låtor den svenskå lärkea i dena skandinasc viska mellanrike-lagstiftning väntas på sig:ji Åtskilliga opinionsyttringar hafva emsilörtidfs lagt i degen det upplysta allmänna tänke-g sättets ställning till frågan. År 1866 utta-fö lada det i Stockholm samlade andra skandi-!q naviska boklisudiardmötet den önskan, att I!y Overige må åvägabricgas lagstadganden rö-lm rande eftertryck och öfversättvingar, tiot-li svarande bestämmelserna i danska lagen aflej den 23 Febr. och den norska af 4 Juni 18662. g En vecka senare beslöts enhälligt af andralo skandinaviska nationalekonomiska mötet cttla dylikt yttrande, i det att, genom sin 19:del.o resolution, mölet Uttaler den önskan, att iq Sverige måtte genom lag besiätnmas liknan-p de skydd mot eftertryck och ötversättnibgat; som i Norge och Danmark pumera, wder!p vilsor ef reciprocitet, är gällande. Då emellr lertid under de påröljande 3 till 4 åren in-le gen åtgärd i denna vigtiga angelägenhet för-!b 8 t spordes från svenska regeriogens sida, bragteg ärendet ånyo å bans af härvarande nordiska förenivg genom en till K. M:t förlider o somibar ivgifren petition, att K. M:t täcktes !y taga i öfvervägande frågan om bestämmelser! till den litterära eganderättens sksåd, mot-!5 svarande do i Norge och Danmark redan årl, 1866 giina, som blott vänta på reciprocitet ga från svenek sida för att träda i kraft. ri I deh ofvan entydda petitionen enmärkesb att, edan väl näppeligeu någon våger ellerd ns vill försvara eftertryck, som med en re-i3 s 1 gammel benämnicg af rättskänslan stör plats säsom tjuftryck, deremot ännu ln ätt mycken förvillelse räder i fråga om öf-ly ättniogar. de nordiska skriftmunarterna emel-1y Först och främsto — säga petitionäii na — ptillåta vi oss, med bänsyn härtill, att j ärka, att hvad vi yrka alideles icke är, !t om stundom blifvit sagdt, en litterär pro-1i itism: en sådan benämning är så öegent-!, ig, som möjligt, när slit hvad som åsyftes2 är blott bestämmelser, motsvarande de förat!g asgifoa norska cch danska, som ingalunda f törhindra öfversättnivgar från ena språketl; till det andra, utan blott bereda originalför. it fattaren eller förläggaren möjligheten att be-l; trygga sig mot en dålig öfversättning samt, j när öfriga omständigheter det medgitva, att, förvissa sig om någon avdel i den af öfver-, sättvingens förläggare påräknade vinst. Förj, det andra vilja vi särebildt betona, ett hvad; billig bävsyn till enskild pereons rätt härl; ptivnan fordrar, långt ifrån att exada den l, itcrära utvecklingen, skulle för dercen ma,l; och säledes för de allmönna intressen Bom ! deraf bero, vara i hög grad geagnande. Oml: det eljest erkänneg, att ett folks originallitteratur icke blott är ett uttryck af dess, andliga odling, utan ock bör vara en af dej, mäktigaste häfsiängerna för denna odlings: främjande, så är dermed äfven erkänd vig-J ten af att undanrödja kinder för den in-(, hemska litteratureas blorastring, Nu är -et: så, att hos de små folken litteratoren arbe-l; tar usder ogynnsamma, ekonomiska vilkor:j, hvad t. ex. samtiiga de nordiska folken an-(, går, är detta alltiör gifret och visst, för attl. tehöfva mer än nämnas. Ka DÄttring häraf skulle, utom sf stigande välstånd och ; allmännare spridd bildning, i ej oväsentlig rån , förberedas genom en litterär mellanriäslagstiftning — hvari nu blott den svenska län, ken sakoag, hvilken hämmade den de! af öf-1, versättningsväsendet, som är onödig och skadlig. Så lävga förläggaren af en svensk skrift , saknar hvarje garanti, att ej den afsätlnicg. i ban borde kunza påräkna i brödraländerns,) bsröfvas hono:a gezom en norsk elier darsk ö:versättring, att ej t. ex. en tredjedel al; den rpordieka publik, srbetet eljest skudlele viona, i stället skattar till en Öfversittninge förläggare, rom ej vidkänoes någon andel il, hororariet till originsalförfattaren, är det enl) sjelfföljd att förrattarearvodera nedttyckas, lögte, än eljest blefve händelsen. Men, om också 1 icke premia ee honores äro något osvikligt!, medel för litterär blomstring, äro å anira le sidan de ekonoroiska vilzoren för veienskap-l, ligt och vittert författarskap ingalunda lik-l piltiga: stå de mycket lågt, så mäste denjl: ioherska litteraturen blifva en bisysselsätt-1 ning eller sälja sig till träl hos andra in-t 8 (i I i G 1 j J r i tressen. Då ofvertager cn främmande litteratur, en främmande folkandes ekapelser, den lediga platsen, såsom åsen der erbjuder de bildade klasserna deras andliga näring. Men af allt nationelt beroende är detta det farligaste: på den andliga eröfringen följer, såsom historien visar, lätt nog den politiska, såsom den mogna frukten faller från trädet. Den mellanrikelagstifinirg, vi föreslå, skulle i sin mån medverka derhän, att det bästa af , de nordiska folkgrenaines litterärs alster blefve en gemensam nordisk litteratur, sökande sin pablik ibland 8 i ställer 4 eller 1 till 2 millioner. Må vin, yttrar förf, i Framtiden, åiöja! ett ögonblick vid dessa, i vår tanke välj! grundade, satser. Petitionärerna åberopa ej uteslutands den ekonomiska sidan af denna ! rättsfråga; de erinra också om billigbeten af ! att en iörfattare skyddas, till sitt litterära ?! namn och rykte, mot foskande öfversättares l bandaverkon. Vi skulie tro, att man ej skär! iigen kan bestrida giltigheten ef denna påminnelse. Det är i rjeliva verket vågonting! annat, än en Justigket, när en i Sverigesär6 t L 7 f l deles populär ,dansk författare på grund af egen ceh s erfarenhet klegar, att det är micd:e betövkligt alt resa från Jerusalem iko och falla i rötvarehänders, än att resa ölver Sundet och falla i händerna på en öfversättere. Vi kunde anföra exempel i mässe, och vi ba snrorstädes vid ilda KSO ARA ON NO AT RAK NTE SDR ASA ———LLL AL Nejo, yttrade Hogh till Warden, detia ör endest undarflykter. Ni vet ganska väl, ja, lika väl som jsg sjelf, hvad jag merarjs 3 manar stt foamilien I esters ära är an-!a till J