Aftonbladet – 9 augusti 1871, sida 2

kunna älska en ädel man, så måste äfven du älska en ren qvinna. Vi måste vara hvarandra värda. Förblir da trofast och högsinnad för min skull, så måst2 jag blifva trofast och ren för dig. Skall jag då återtaga min utmaning — jag — en De Creville? Marie, vet du då inte att hedern är en mans lit? En sådan heder? Nej. Jag har sagt det: Det är inte ditt lif som jag vill rädda; det är din sanna heder och min kärlek. Felix sänkte sina blickar mot golfvet. Striden inom honom var bitter, men den kunvde icke få mera än ett slut. Hin anfäkta! sade Barton efter en lång stund; jag kan väl tro att det måste vara så; men att den der bofven skall få gå skottfri, det retar mig! FJORTONDE KAPITLET. Warden väntads i stt rum hela dagen, som han hade lofvat, men hvarken kom Felix sjelf, ej heller något bud ifråa honom. Enligt träffadt aftal gick han sedermera för att äts middag med sin vän, major Andrews, och derunder få öfverlägga om affären. Naturligtvis tolkade han den enligt sin fördel och berättade så mycket — eller, om man vill, så litet — deraf som för honom var lämpligast. Den enda fråga som äterstod att afgöra, var huruvida han hade handlat rätt uti att erkänna sin antagonists fordran att behandlas som en jemvlike, Majoren menade att till följd af den s. k. markisens sociala ställning — och, eburu han icke sade det, af Wardens med — så vore gentlemens sista resurs, duellen, härvidlag att anse snara -e som en farce än en tragedi, med hvilken hen med anledning af sin värdighet och sitt goda mn Felst såg att ban icke beköfde bofters ra ,