Aftonbladet – 8 augusti 1871, sida 3

Den förflutna veckan var en Göteborgsvecka — Göteborg for ever för hela åtta dagar och kanske ännu ett par till. John Andersons gästfrihet var kolossal, pyramidalisk. oupphinnelig. Nå, detta visste vi förut. Det lönar icke mödan att försöka täfl. med horom. Om det fanns någon enda främling vid landtbruksmötet, som icke hade kostnadsfritt herberge, vare sig i hr Andersons eleganta salonger eller i utställningslokalen på exercisheden, så fanns nog rum att hyra både för menviskor och andra skapade varelser. Månvgen hade kanske låtit skrämma sig från att resa till Göteborg gezom berättelserna om svårigheten, att icke säga omöjligheten att få tak öfver hufvudet under mötesdagarne, öfverdrifna och sinniogslösa påståenden, ej värda det ringaste afseende. Skulle Göteborg icke kunna herbergera tjugutusen främlinvar? Jo, utan ringaste arsträogning. Men man hade naturligtvis föreställt siz, att mötet skulle besökas af ett par hundratusen. Det är så ran alltid föreställer sig. Så gjorda man i Stockbolm vid den stora skandioaviska utstäl!ningen år 1866, vid hvilket tillfälle hvarenda en som hade ett rum att aflåta trodde sig kunna förtjena några tusen riksdaler. När man här fann sitt misstag, skyllde man på utställningen och förklarade den al!deles misslyckad. När de, som i Göteborg hafva till yrke att hyra ut bovingslägerheter för längre eller kortare tid, började begripa att mötet icka skulle besökas af tvåhundratusen personer samt att flortalet af främlingar mottogas alldeles kostnadsfritt i de gästfria familjerra, gingo de omkring på torg och gator och bjödo ut ypperliga lägenheter till de mest otroligt låga priser, ja Gud vet om icke de till och med utfäste premier för en hygglig hyresgäst. Skåningar lära hafva rönt den lifligaste efterfrågan, men tillgången var ganska knapp, hvaremot vestgötar, på hvilka Göteborg vanligtvis aldrig lider brist, icke kunde betirga mnågoa hög premie. Detsamma lärer occt förhållandet hafva varit med vermländninger, hvilka äro slägt, hvarenda en säges det, med göteborgarne och derför icke hör: till sällsynheterna. Det anmärkningsvärda är att en götebo:gare vanligtvis icke är född i Göteborg, utan i Wermiand eller Skotland, någon gång i Westergötland, Småland eller Tyskland, högst sällan i Stockholm. Men har han vistats någon tid i den stora hancelsstaden, så är han göteborgare, ivgentipg annat än göteborgare, litvad af den public spirit, som utmärker platsen. Penvingar förtjenar han och penningar förstår han att använda på ett storståtligt sätt. Det nu sioutade landtbruksmötet är ett ytterligars exempel derpå. Det var icka blott otur och tur, som togo appmärksamheten i suspråk i Göteborg. Der fvanos också nopvisniogar af anvat Fx. en storsrtad konstutställning, oci verken funzo en strykande afsättning. 4 ir bekant att Göteborg köper kanske de flesta taflor i Sverige. Förstår giteborgaren 5ig på taflor? Det kunna vi icke säga, ty vi sänna det ej, men det är mycket nog, tycka vi, att han r att hafva konstverk i slit hem, något som siatligen ovilkorligen måste redföra bekantskap med konstverkens äfven betyde!se. Hans sätt att gå till väga följande: först förtjenar ban penningar, så er han bygca sig ett has, så förtjenar ban inna mera penvivgar, hvarefier han låter arada huset ko. Få äng —icke tid — med smak, vacligtvia dyr rpå köper han konstverk och pryder med tem sin tostad. Och hvilken mäcgd koastesk köper han icks? Avdra samhällen gå till äga på annat sätt: man köper ett könet