Aftonbladet – 8 augusti 1871, sida 2

Der stod Marie! Deraf allenast var han medvetande. Alla andra förhållanden försvunno till ett oskönjbart intet; rummet, hennes hemlighetsfulla försvinnande, det besynnerliga sällskap hvari han återfann henne. Själens kärlek är i sig sjelf en dröm och i drömmen känner man ja aldrig förvåning. Hon stod ännu på tröskeln utan att kunna beslata sig för att komma ia eller gå tillbaka. Hvad skuile det också varit värdt att draga sig undan sedan hon nu blifvit sedd af den, som hon hade velat fly. Barton, som talat med värme, hade ej hört hennes steg i trappan; de voro ock alltför lätta, för att köras af mera än en onda. Men nu säg han hastigt upp och varseblef då, hvad läsaren redan känner. Han tystnade tvärt och under ea hel minut rådde fullkomlig tystnad. Derefter sade han: Esther — miss Lefort — detta är inte mitt verk, ehbura jag nu är glad öfver bvad som har händt. Felix tog reda på mig och...n Men ingen hörde hvad han sade. Felix hade vaknat från sin dröm och stod i nästa ögonblick vid heones sida. Barton såg på dem, suckade djupt ech vände sig för ett ögooblick bort. Marie, min egen Marie! utbrast slutligen Fel.x; Hicmlen har fört mina steg till dig; — iogenting kan nu skiljs oss åt!s Sku!le det varit uuderiigt om äfven hon hade förlorat sin känsla al rätt och orätt, — om också Marie sett Guds hand i detta oväntade äterseende? Hon kunde först icke ytira ett ord. O, min Gad ! utropade hon slutligen, skali jag då aldrig fiona frid, — aldrig glömska? Ver barmhertig emot mig!. Barton, hvars närvaro de båda hade för