Aftonbladet – 5 augusti 1871, sida 3

Sektionen för binäringar. Öfverläggning om hvitbetsodlingen. ) Vid början af torsdagens sammankomst i denr ;Isektion höll professor Arrhenius ett föredrag ö ver 19:de frågan i programmet, angående vilkore iför ordlingen af sockerbetor. Tal. framhöll, a Idet nu redan vore fullt säkert att inom Sverig Ifucnes tillräckligt jord för att odla sockerbeto icke allenast i lika god qvalitet som i utland utan på flera ställen äfven bättre. Den jordmå som erfordrades vore s. k. god korpjord, nemlige kraftig lereller sandmyila på mineralrik grund På sin resa hit hade tal bland annat haft de glädjen att i närheten af Wadstena finna lofvand skördar af hvitbetor. Jorden bör för ändamåle vara väl dränerad, ehuru sådant icke är nödvär digt, der jorden är synnerligt god. Den måst vidare vara väl bearbetad och det hela bära ka rakteren af ett intensivt landtbruk. Stallgödse borde icke användas omedelbart före skörder utan i stället artificiella gödningsämnen begagnas Ytterligare måste jorden väl rensas från ogräs Iakttagas alla vilkoren skall den på hvitbetsodlin gen nedlagda mödan betala sig mångdubbelt, äf ven då sedermera andra sädesslag sås på samm: jord. Af vigt är dock för landtbrukaren att ba kan erhålla tillbaka de ämnen som blifva qvar se dan sockret tagits ur betorna och som tjena til kreatursfoder. Detta har varit en svårighet enä: fabriker ännu ej finnas mer än på några få stäl len, hvilket dessutom verkat hindrande derigenon att betorna ej tåla lång transport Det är doc all anledning att hoppa3, det dessa svårighetei skola afbjelpas, sedan konsul Petersson i Carls krona låtit under prof. Bergstrands öfverinseende och ledning bereda kalksocker, ett försök son fullkomligt lyckats. Hushållningssällskapet i Ble kinge har också anslagit 1500 rdr till fortsättande af försöken. Lyckas dessa, såsom man har al anledning att tro, så skall ran på hvarje egen com kunna bereda kalksocker af sina betor, hvarefter detta sändes till fabrikerna, medan man be håller de äterstående produkterna till föda för boskapen. På detta sätt skall ett intensivt jordbruk mäktigt befrämjas, och landtbrukarnae kunns tillmötesgå en ännu bättre framtid än som de redan gjorda stora framstegen gifva anledning att motse. Prof. Bergstrand framhöll, att först då jorden blifvit tillräckligt beredd för hvitbetsodlipg och man erhållit vana vid arbetet egde man att hop: pas god skörd. Detta kunde icke ske med större åkerfält på en gång, hvarföre man så småningom borde införa odlingen, ty eljest blefve följden att alltsammans öfvergåfves. Men utan en allmän hvitbetsodling kurde icke fabriker anläggas, medan åter odlingen blott med fördel kunde drifvas ifall fabriker funnes i närheten. Detta är ett dilemma, ur hvilket man skall kunna komma då det lyckas att bereda kalksocker af betsaften. Prof. Arrhenius instämde fullkomligt i den meving som af prof. Bergstrand uttalats mot att börja betodling i större skala, än att man för densamma kunde fullständigt bereda jorden. Uppmanade hr J. G. Swartz, som på Hofgården i år odlat hvitbetor i större skala, hvilken odling vijar sig mycket lofvande, att meddela sin erfarenet. Hr J. G. Swartz omnämnde att han till en början ej trott på, att hvitbetsodlingen skulle i vårt land kunna bära sig, och imångaår gjort förlustbriogande försök dermed. Den erfarenhet han sålunda inhemtat hade dock kommit till gagn, så att nu hade han 75 tunnland besådda med hvitbetor som lofvade god skörd. Betorna voro odlade på drill i rutor om 8x18 tum. På detta sätt kunde de åtkommas med hästhackan. Denna dels rensade bättre utan att skada växten, dels medgåfve att mindre arbetsstyrka kunde användas, så att han ej behöft begagna för rensning mer än 50 bersoner dagligen; medan hans grannar, som ej hade så etor areal odlad med hvitbetor, beböfde ända till 90 personer. En annan sak af vigt vore skörden. Den torde blifva svår derföre att frosten i mellersta Sverige inträffar tidigare än i Skåne, der man skördar betorna först i början af Okt. Slutligen somärkte talaren att fördelen af hvitbetsodlingen framför annan rotfruktsodling, hvilken vore af yttersta vigt för allt jordbruk, låge derutipnan, att landtmannen redan strax på hösten får ersättning i kontanta penniogar för hvad han för den förra utgifvit, så att ingen ränteförlust eger rum, hvaremot kostnaderna för odlingen af andra rotfrukter först måste på ett eller annat sätt gå igenom kreaturen innan han får desamma ersatta. Hr C. von Essen anmärkte att han sjelf odlade hvitbetor och att det kreatursfoder som man af dem erhölle blott uppginge till en femtedel af hvad som erbölles af en lika qvantitet foderbetor, hvilka dock fordrade en vida mindre omsorgsfull och dyrbar vård än hvitbetorna. Dessutom behöfdes god tillgång på tillfälliga arbetare, qvinnor och halfvuxna gossar. Den vidare diskussionen angående denna fråga uppsköts till sektionens nästa sammanträde.