Aftonbladet – 4 augusti 1871, sida 2

hvad bon yttrade, och vare sig af kylan, eller fruktan, eller sinnesrörelse — kanske af allt detta tillsammans — skakade hon häftigt. Han drog sjelf igen schalen om henne, tafatt och klumpigt, men ändå vänligt. Hvad det spgär, att jag hindrar er, så är väl orsaken att jag är en asna, kan jag tro, Fiodbotten är nog bästa bädden för oss,något hvar, inbillar jag mig och klokare vore det af mig om jag gjorde er sällskap, än att hålla er tillbaka, Men man hittar alltid dit, när som helst. Till svar på hvad ni skall göra vill jag säga: kom och få er lite frukost och ang ende hyart ni skail gå så tänker jag det blir bäst att ri följer med mig. Det förefaller mig som vi båda två skulle vändt ryggen åt ptiketten cch jag kan väl inte tro ati ni ä vidd för mig? Dessutom äro inga menniskor ippe änna.s Som han sjelf hade sagt, kunde han icke hålla någon prediksn, men hvad han yttrade var likväl icke något dåligt prof iden vägen, Jag vill aldrig säga ett ord vidarg om hvad kom nu häntito, fortfor han; pi har såleges ingenting att beiara, Men att be om orsäkt för ett jag följde efter er, det gör jag inte. Och -viil inte pi tillåta mig att vara er till hjelp, så måsie ni hjelpa mig. Som i pi ger har jag inte handlat så allge:es segenoyttigt, då jag lapkade bakom er en half iimme, eller så bortåt, :ast det alideles inte åg i min väg. Bkuile jag bjelpa er? Jsg! Mon Dieu!v Jaha — och jag skall straxt säga er wura, Och ni beköfver inte säga mig ett nda ord af er bistor:s; jag kan se alltibop ;å klart som solen — bara den gamla histoien, om igen. Men hur en sådan skurk son 1aD...2 Han var slitid god emot mig, Se der, ja! Ha vi ej qvionan nu, allt