Aftonbladet – 4 augusti 1871, sida 2

Han såg henne rätt i ansigtet. Omöjligto, sade han för sig sjeli; så omöjligt som någonting kan Vara.n. Men hon, hvars ögon hittills varit sänkta mot jorden, såg hastigt upp på honom, Möjligt, eller inte möjligt, tänkte han vidare, så är detta en sak som ej angår mig, Hvar och en må väl ha rättighet att göra hvad han vill med sig sjelf. Fattigdomen är ej det enda som för menniskor till dylika hviloplateer. Att Barton skulle förvåna sig öfver detta möte och icke tro sina ögons vitnesbörd, var icke underligt, men de, hvilka vaudrat af och an på gatorna i en rastlös oro, utan någon annan afsigt än att söka fly en själsängest, om är deras enda Jedsagare, skola måhända fatta det, För dem är tid och rum fullkomligt likgiltiga; de skulle kunna lägga sig ned att sofva i ep lejonkula, utan en skymt af fruktan — deras hem är hvar som helst, utom hemma, Hon måste hafva vandrat hela vatten, utan att veta hvar eller hurt, ända tills hon sjönk ned på denna plats. Den vari alla fall ej så illa vald; — den bor skulle haft ett mer än vanligt mått af mod, som vågat oireda henne, då Dick Bartons jättelika gestelt låg så rära att ban måste anses såsom följeslagare eller beskyddare. Våra skyddserglar taga i sanning rätt underliga skepnader ibland! Skulle ni kunna säga, började han? Men innan Barton hann fulifölja sin iråga, hade hon stigit upp och gått. Hsn stod och såg efter henne en stund, troligtvis tvekande om ban skulle följa henas eller icke, Hvad avgår det mig? tänkte han. Nej, jag vill inte följa henne.r Naturligtvis gjorde hsn det iikväl, få att han alltjemt hade henne i sigte, hvilket var