Aftonbladet – 3 augusti 1871, sida 2

Får du då något? Tio tusen pund. Ungefär detsamma som intet. Knappt fyrabundra i årlig ränta., Mycket är det visst inte, men det är tydligt att sista valstriden kostade så mycket, att intet mera är att gifva, utan att skada godset. Att hon för mig gjort så mycket som hon kunnat, utan att förnärma sin arftagares rätt, derom är jag lika viss, som att jag står här Hugh hade rätt. Kunde miss Clare gifvit Hugh Lester mera, utan att bryta emot hvad bon ansåg som sin pligt, skulle han hafva blifvit en rik man. Men Angelique hade en annan åsigt af saken. Fyrahundra om året! upprepade hon; och hvad ämnar du tilldess taga dig för?, Åh, det är många vägar att välja emellan — jag kan bli oificer. Oificer! Ja; gillar du ej den idn? Nå, då ha vi kyrkan — alltid hittar man något. O, öde, som så leker med de skickligaste beräkningar! — Aogelique hade således ändå kunnat bii Baries Denes herrskarinna. Alldeles omöj:igt är det icke att minvet af en viss tid i hennes lif, just i detta ögonblick lät henne känna att bon lika gerna skulle bliivit detta såsom mrs C:6vilie, som urder sitt nuvarande namn. Men att, som saken na stod, blott bafva att förutse den dag då hon allrahögst kunde hoppas att blifva hustru till sn mejor på haif sold, detta var falikomligt outbärdbgt. Ej underligt således att hon vid denna föreställning förlorade all sjelfbeherskniog. Hon skulle ändå, förr eller senare, läta sitt retliga lynne bryta ut; det hade redan länge varit färdigt dertill. Grand Dieu! skrek hon med flammande