Aftonbladet – 3 augusti 1871, sida 2

z skandinavismen går en annan, som i ejelfva a rget utgör hela det nordiska nationalitets-k räfvandets fasta grundval. Vi åsyfta här-fö ed skandinavismen såsom kulturhistorisk fösl teelse, eller arbetet för åstadkommandet af le så djupgående och fullständig vexelverkan d m möjligt mellan de beslägtade nordiska lv Iken inom alla bildniogens områden. Samlä digt med att hvart och ett af dessa folk ilt ira dagar med större ifver och hänförelse o 1 någonsin beflitar sig om att taga vara på Ili ;h lära sig att rätt uppskatta värdet af det lt na, det karakteristiskt nationella, pågårln ven bland dem en alit mångsidigare verk-k umhet för ernåendet af en ökad kännedom ls n hvarandra och om Norden i dess helhet. e et utpräglade sjelfstäcdighetsbegäret hosls varje af de tre nationerna eger sin motsvalg ghet och fyllnad i ett för dem alla gemenjr amt sammanslutningsbehof. Båda i före-l1 ing kunna sägas bestämma det nutida and-lx ga lifvets pulsslag i Norden. Och då detta ls f eger en af sina förnämsta källådror såväl li om ett sitt trognaste uttryck i den nordiska l: tteraturen, måste hvad helst som främ-l. ar eller motverkar dennas sunda uppblom-l( tring omsorgsfallt uppmärksammas at skanl; inavismens vänner. Det är ur denna synuokt vi anse oss böra fästa våra läsares. ippinårksamhet på en afhandliog Om litterär ganderätt, särskildt med hänsyn till de nordiska ikena af hr A. Hedin i Julhäftet af ,Framidenn. Författaren inleder ämnet med följande petraktelse: Det har nyligen med skäl anmärkts, att ittrycken: arbetare och de arbetande klasserna den dagliga, vulgära användningen fått en oetydelse, som ej blott är mindre riktig, utan ck, liksom andra förvillande benämningar, kan verka skadligt i det sociala lifvet och på de politiska förhållandena. Det ligger derför nära till hands att erinra om, att händelsen är ungefär densamma med ordet: arbete och den sedvanliga distinktionen mellan kroppsoch själsarbete. M-u plägar fatta des-a termer alideles exklusivt, såsom betecknade de verkligen artskilda saker, ehuru naturligtvis det arbete, man kallar materielt, och det, som kailas andligt, ej äro uteslutande det ena elier andra, utan endast framträda såsom i öfvervägsnde grad hörande till det förra eller senars slaget. Dennaa obeböriga och öfverdrifvet tillspetsade åtskilnad mellan två slsgs arbete, som gifvit sig uttryck i de an örda, oegentliga benämningarna, har nog sis andel i den riogaktcing tör det ena slaget, hvilken trots allt vackert tal om parbetets ära ännu dess värre har vidt förrenade rötter, och i den öfverskattning af hvad som räknas till det andra sligat, hvilken man stundom hör uttala sig inaivt oförsyonta pretentioner af dem, som sjeifve tillmäta sig vetenskapsmannens, skaldens eller konstvärens hedersoanm. Emellertid förete det andliga och materiella arbetets öden en aonanv åtskilnad, som i all sin sorgiighet dock något försonar den nyssnämnda, deruti nemligen, att det förras alster länge nog genom tiderna fått, i saknaden af rättsligt skydd, böta för sin högre rag, och att dess utöfvare vida mindre än de af den andra klassen kunnat af sin verksamhet her:ta en tryggad utkomst. Vi tris ej om forna tiders trycktvåpvgsbsnd jå cen litterära produktionen: hade äfven denna varit från sådana fjettrar fri, hvad bjelpte det, så länge lagen ej gaf helgi åt den litterära eganderätten, och det har den i de flesta länder först sect gjort på ett tillfredsställande sätt. Vi låna Eageoe Despois skildriog af förbållandena, före revolutionen, i det land der litteraturen först utbildade sig till en s.ormakt i det moderna samhället. Dea franska litteraturen,, säger han, hade frambragt odödligs mästerverk, utan att ha kunnat åt de författare, som skapade dess ära, betrygga nägon annan verklig tillgång, än hvad konungaraes och de store herrarnes nyckfulla och ofta föga upplysta frikostighet e:bjöd. Med ett ord, man kan ej anföra en talangfall författare töre 1789, som haft sin penna att tacka för sin famijs uppehälle. För att kunna existere, hade de nästan alla behölt ega ett arfgods eller söka en pension. Rousseau ensam hade hyst den aktningen för sin egen tanke, att ej bodjs den om dagligt bröd, vid en tidpunkt då en sjelfständig tenke alltid utsatte författerne för någonting värre än armod. Han skapade sig ett yrke. Det nya tidehvarfvet för litteraturen, som ändtligen tilllät den att lefva värdigt och aktad, börjar först med revolutionen. Författaren går derefter till att gifva en sammanträngd öfversigt af den litterära eganderättens utveckling. För att ett alster af det andliga arbetet skall utgöra ett föremål för lagbestämd eganderätt, tförutsättes att det kan mekaniskt mångfaldigas, och att reproduktionen efser ett ekonomiskt intresse. Sålocda är ett drama föremål för litterär eganderätt och skyddas af lagstiftoiogen mot eftertryck och offentligt uppförande på scenen. Deremot faller efterliknandet af en exeqverande konstnärs, en skådespelares eller mu sikers skapelser utsnför den andliga eganderättens gräns. Icke heller vidkommer denna rätt rent vetenskavliga upptäckter, eller i allmänhet sådana föremål, hvilkas mängfaldigande ej åsyftar viast; såsom exempel härpå anför man ett Wöhler ej var brättigad till patent på upytäckten af aluminium, så länge dess framställande var endast ett vetenskapligt experiment, mena att deremot Devilles npptäckter af alnminiets framställande istort och användniog i industrisns tjenst med rätta blef föremål för ett vigtigt fabrikspatent i flere länder. Med iakttagande af den sålunda antydda begräusningen delar man den andi tes föremåli vissa klasser, som viogar och af olika författare olika bes och om hvilkas rätta ins bördes begränsniog mot hvarandra meningarne i flera fall väl lära förblifva skilj aktiva. men s9 för ändamålet af en kort