Aftonbladet – 28 juli 1871, sida 3

som likväl sett pas de Borgas och hört — hvad heter hon? — sjunga. Ah, miss Rsymond, gyckla ej med mina olyckor. Jag var aldrig af naturen ämnad till pär af England. Min kallelse var att bli en italiensk impressario, derom är jag öfvertygad. Corpo dun cane! Man skulle kunna få lefva sitt eget lif, om det ej vore för de fördömda värdigheterna och ens pligter mot konung och fädernesland, som det heter. Afskyr ni ej landsbygden, miss Rsymond? Jag, för min del, äter hellre min middag i London. Det är skada att man ej får byta öde med en arnanr. Jag vågar påstå att min vän, monsieur Piosper här, med nöje skulle byta ved er, mylord. Deri skulle han begå ett stort misstag. Aha, här ha vi honom — den lycklige skälmen! Nå, Prosper, hvad har ni för goåt att bjuda på i Enaland nu? . Ni vet att jeg kommer direkte från la bella Italia, der man är en menniskoålder framför hvad vi här kalla teater — bara neelhet, vid Juciter! Hur befinner ni or? Eno ganska läng tid har förflntit sedan dena der löjliga qvällen i Paris, då vi råkade så ilta ut— ni mins väl? Huru befinna sig Coralie och Delpbine och den der andra lilla, ni vet? Miss Raymond, som icke intresserade sig för Coralies eller Delphinez, eller den andra lilla varelsens välbefinvande, vände sig hastigt om, och började tala med någon annan. Monsieur Prosper bockade sig djapt. Jag är mycket hedrad af att vars igenkänd ar er, mylord, men befarar att här ej mycket är att bjuda er på. Ni vet, mylord....n Må hin ta mitt lordskap! Hvarför i himlens namn kan ni ej kalla mig signor Farlini? Och hvarför har ni ej något pikant att presentera här? Ni borde ha det. Mueu