Aftonbladet – 25 juli 1871, sida 2

Schweiziska nationalrådet diskuterade vid sitt sammanträde den 17:de dennes den del af verkställande maktens redogörelse, som rör FElsass annexion med Tyekland. Så snart frågan härom började aihaudlas mellan de krigförande, sysselsatte sig förbundsrådet mycket ifrigt med de följder som denna förändring at Schweiz gränser kunde utöfva på dess politiska och merkantila intressen. Då man nu hotades att icke mera stå i någon direkt beröriog med Fraukrike på norra sidan, såg det på en gång svärigheterna att försvara sin neutralitet ökas och sina handelsförbindelser med befvet beröfvas tördelen af den konkurrens, som rivaliteten mellan de båda internationella jernvägslinierna — der franska och den tyska — erbjöd. Tre medel erbjödo sig för att bekämpa desss olägenheter 1) att motsätta sig annexionen af dea sydligaste delen af Elsass, 2) att fordra denna dels atträdande till Schweiz eller 3) att för Schweiz fordra tullfrihet för de varor, som föras mellan detta land och Frankrike öfver det tyska området. Af dessa trenne utvägar förkastade förbundet genast den första. Att låta Frankrike behålla en smal landremsa mellan Belfort och Basel skulle icke förlika sig med Schweiz mihtäriska intressen. Dessutom insåg man omöjligheten af att förmå Tyskland att taga ett sådant förslag i öfvervägande, Man höll sig således till de båda andra utvägarne. Frankrike erkände det berättigade i de från schweizisk sida gjorda anmärkningarne. De båda ländernas intressen voro föröfrigt desamma. Hr Bismarck visade sig mindre gynnsamt stämd. Fredspreliminärerna, som medgåfvo en direkt förbindelse med de franska jernvägarne, om icke till Basel, så åtminstone till Porrentruy, undanträngde en del af förbundsrådets betänkligheter. Emellertid fortsatte det sina underbandlingar i Brässel men inskränkte dem till den ekonomiska sidan af saken. Dessa underhandlingar blefvo till töljd at fredsslutet i Frankfurt resultatlösa, men ebtara lösaiogen hädanefter endast beror af Tysklands goda vilja, ämnar förbundsrådet fortfara med sina bemödanden. Det skall göra detta med så mycket mera tillförsigt till en slutlig framgång som Tysklands handelspolitik ailt hitintills gått i en frisinnad riktning och man i Bern icke befarar att se dsssa tendenser misskännas af Elsass nya administration, Erster en längre diskussion, i hvilken Stångfli m. fl. togo del, godkände nationalrådet den af regeriogen följda politiken. De stora engelska tidningarna ha genast skyndat att framställa sina tankar rörande den af regerivgen vidtagna åtgärd att genom en kongl. förordning (Warrant) uppbäfvaköpen at officersfullmakter i armån. Times ser 1 denna åtgärd ett direkt angrepp å författvingen, emedan derigenom öfverhusets auktoriter tillintetgöres. Tidningen beklagar att en så betänklig sitaation blitvit skapad, men håller dock fast vid den förhoppningen, att lorderna, med åsidosättandet af sina egoa intressen, skola blott bafva armöns bästa för ögonen, Moiniog Post anser också, att regeringens uppträdande var föga konstitutiooelt. Särdeles hetsigt uppträder Standard UGt regeringen, som 1 tidningens tanke djupt krävkt parlamentets privilegier. Daily News godkänner deremot regeringens sätt att gå till väga, ty derigenom har regeringen gjort sig till tolk ar landets åsigter. Daily Telearepis yttrar mygken belåtenhet med äåtgärden; genom detta steg blir Gladstone Pöpn: lärare än förut, anser tidningen, ty han bar räddat underhusets värdighet genom ett tillvägagående, hvars mening är att omgestalta armesystemet i armens sanna intresse. Indåp. belge yttrar öfver samma fråga: Det är möjI gt att det engelska kabinettet icke hw handlat 93, som det gjort, utan att vara försäkradt om naderstöd af alla sina anhängare och öfvertygadt om den folikomiiga lagligheten af det steg, som nyss tagits. Men detta steg är i sig sjelft högst allvarsamt. Det är ett förREN ORSE FST AR TNEEAS KASRTKT TER E