Aftonbladet – 24 juli 1871, sida 2

Om så är.. Haf ingen fruktan, återtog Felix med värma, min kärlek är af det slag på hvars tillvaro du synes tvifla. XOm jag kunde tänka som du, säger du, den mest renbjertade och trofasta af qvinnor! Hvad är väl sympati, annat än just den art af kärlek, på hvilken du inte tror? Jag kan inte tänka så, men gif mig nu ditt löfte. Ack, jag vet bättre än du horuo det är! Men jag tror på sympatiens makt och såvida någon känsla i din själ af att veta en qvinna s mpatisera med dig, förmår bjelpa dig hålla ditt löfte, gå må denna känsla vara dia. Om det så är, Marie, inföll Felix lifligt, så skall i sanning detta löfte gå i fullbordsan! För din skull vill jag söka att blifva allt. Vill du verkligen bistå mig? Till denna punkt hade samtalet fortgått nästan beräknadt lugot, som af två personer hvilka både lidit och erfarit, samt nu förde en opartisk diskussion rörande verldens vägar, snarare än om sina egna sorger Men för hvsr stund hade skiljemuren blifvit alltmera oväsentlig, tills den slutligen åtminstone för Felix upphörde att finnas till och ban trodde sig skåda Maries själ lika obeslöjad för sina ögon, som han kände sin egen vara det inför hennes. Han närmade sig kenne och tillade med stegrad innevlighet: Jag är inte obeständig, det är nu jag bevisar min trohet till hvad jag alltid bar älskat — sanningen och det gudomliga ideal, för hvars ernående jag hittills endast jagat sfter tomma skuggor. Marie, du smädar dig jelf, då du yttrar dig som nyss. Har jag förspillt mitt lif, så är det du vn terar rättar det och ja svär att, EA för En egen okuft; uu inte förgåtvis Häfva gjort