Aftonbladet – 21 juli 1871, sida 3

Huru kunde kommunen i Paris bli en möjlighet? HL Le comite central de Ia fåderation de la gerde naticnale, ver lika slug i första begagnandet af, som i förberedelserna till och fullföljden af segern. Den gaf sig sken at största moderation. Den hade blott tillvällast sig makten för att inom mycket kort tid återlemna den till det fritt rådfrågads franska folket, Den erkända alla rättigheter, provinsernas som Pariss, och det föll den icke en gång in att förneka dem, som beviljats Preussen genom fredspreliminärerna, hvilka antagits af en församling, mot hvilken den gjort uppror. Frågan gällde endsst en simpel municipalrevolation. Sannt är dock, att denna revointion hade debaterat med mord och fortsattes med skräckvälde. De godtyckliga arresteriogarna, nästan alltid beledsa gade af dålig behandling, blefvo allt talri kare, Handelsbodarne plundrades under förevändniog af visitationer och reqvisitioner. Det federerade natiopalgardet, såsom insurrektionens besoldade soldater kallades hängåfvo sig åt alla exeesser, som äro van liga hos en förvildad soldathop i en eröfrad stad; men sjelfva dessa excesser voro centralkomit6a till dobbel nytta: de uppskrämdo oppositionen, och de voro ett argument, som drog de tveksamme öfver på dess sida; ordningen skulle ha blifvit helt och hållet återställd, om de goda medborgarne hade med väpnad hand understödt do provisoriska myadigheterna för att införa en defioitiv styrelse, Fulibordade fakta lida aldrig brist på anhängare. Så många öfverrumpliogar med våld har man hållit tillgodo med, att tramgången i politiska frågor intager rättens stad och ställe hos många menniskor, som äro strängt samvetsgranna i det enskilda litvet. Andra förförelsemedel kemmo äfven segrarne af den 18 Mars till hjelp. Vanan vid lydnad och framiörallt soldfrågan drogo in i det rebelliska nationalgardets led ett stört antal fridsamme arbetare, som dittills varit främmande för rörelsen, men hvilkas moraliska känsla hvarken var nog upplyst eller nog fast för att vägra att underkasta sig de enda myndigheter, af hvilka de då nera kunde rieottaga befallningar och vänta rig sitt uppehällo. Till anbängarne af likcöjdhet, okunnighet eller behof sällade sig d2, hvilkas passioner eller politiska tänkesätt närmade dem till det segrande upproret. Mänga, som ej skulle ha velat störia den lagliga ordaiogen, fruktade nu, att den endast på republikens bekostnad kunde återställas; de ällade sig till segrarne för dagen af fruktan för nästa dags segrare. Andra läto förleda sig af den i sig sjelf libarala idn om ett valåt municipalråd: hvarföre skulle man väl sätta sig emot en revolution, hvars första och enda officiella handling var att gifva Paris tillbaka dess kommunala rättigheter? De kommunala rättigheterna ligga parisarne mind:e om hjertat, än partiandan påstår. Ea befolkning, som innehåller så olika och osammanbängande elewevter, skulle aldrig kuona utgöra en verklig kommun i ordets iagliga mening lika litet som i dess revolutioaära. Det franska förståndet är likväl alltför logiskt, erfarenheten af den kejserliga förvaltningen alltför afgörande, för att icke enhvar skulle inse orättvisan och skadan a, att en stor stad är beröfvad all räte kontroll öfver sina egna angslägenbeter. Några, som icke saknade hvarken patriotism eller insigter, voro ej obenägne att omfatta en annan ide, likväl frigjord från öfverdrif terna, hvilken redan då framställdes såsor den nya republikeus program: en kommora decentralisation, som skuils förläva kommunerna fullständig sjelfstyrelsa i alla kommunala avgelägenheter och åt centralstyrelsen endast nå qvar omsorgen om de mer almänna essena. Detia var att vända opp och ned på bela dea revolutionära traditioren; men en sådar omkastning väckte icke s0stöt hos massan af det revolutionära par tiet, hvilken är mindra trogen sina grund satser än behofvet att rifva ned, och de enfaldiga inom ardra partier frestades stt gå in derpå såsom en återgång till de sannt liberala idberna. ) På samma gång insurrektionen rekryterade mer eller mintro sympatisaratide anhän