Aftonbladet – 21 juli 1871, sida 2

Kurra gömma, är en förträfflig lek i de päda åren. De små, små deltagarne kunna tycket väl göra sig osynliga bakom en stol ller dörr eller under mammas kjol. Ja, kulle äfven terrängen icke medgifva någon etäckning alls, så går det bra ändå, tack are barnasinnets frihet från skepticism. Men vad som är naivt och graciöst hos de små, lir lätt enfaldigt och klumpigt hos de stora. Jerpå har man nyss haft ett par varnande xempel. Vår ärade kollega N. D. Allehanda inneöll i slutet af förra månaden nägra betrakelser rörande representationens och regerinens inbördes ställning. Der yttrades bland nnat, att Regeringsformens ord, att konunen eger ailena styra riket, nomera mblifvit n fras i ännu högre bemärkelse, än föruts; er talades om staterådens skyldighet, att för kamrarne försvara sina förslag och åtärder, om landets opinion såsom förnämliast representerad af Andra kammaren, om : nskligheten af att regeringen visar sig egal. olitiskt initiativ — alltsammans satser, som l i verkligen trodde vara dels sa evliga medl. et redan utbildade faktiska tillståndet, dels. ostulater så tydiigt dikterade af sakernas j. gen logik, att de hvarken borde förvänal. ler skrämma någon. Emellertid fick man ort efter i det officiella bladet, under den ekanta rubriken För dagen, läsa ett genmäle. Posttidningen förklarade sig, för sin enskilda lel, ej kunna underlåta att mot N. D. Alieandas yttranden inlägga en kort, men allrarlig protest. Det har blifvit sagdt, att lenna förklaring ej får tagas alldeles efter ;rden, och att genmälet tvitvelsutan är offiöst: ty P. T. plägar just icke, för sin enkida del, lägga gig i dylika angelägenheter.) Man menar, att hon här snarare kunde på ig sjelf tillämpa orden ur Wallensteins Tod: ch hab hier bloss ein Amt und keine Meinung. Vi erinrades om denna officiösa trosbekänelse, då vi i sista häftet af Tidskrift för agstiftning, lagskipning och förvaltning fanno stt samma andas barn, som gifver sig ut för att vara en recension af hr Siljeströms illa skrift om ?Lag och rätt?. Afven här möter man en allvarlig protest, riktad mot hvem som vägar framställa vårt statsskick, sådant det verkligen är eller håller på att utveckla sig. Författaren i tidskriften, som tecknar sig —90—, liksom dena i Po ttidninsen, borrar ned hufvudet i regeriogsformens bokstäfver och tror sig gålunda, derför att han sjelf intet ser, kanna gömma och rädda både sig och det älskade täderneslandet undan en makt, som är klarsyatare och starkare än en sext oårig paragraf — tidsandans och den naturliga historiska utvecklingens makt. Det är en kuriös envishet att ej vilja se eller vidgå, att efter ett mer än halfhundraårigt tidskifte, som i sig innesinter en rikare politisk utveckling, än något föregående i vår historia, åtskilliga för lång tid sedan, och med helt andra förutsättningar, formulerade grundlagsbestämmeiser blifvit toma, äro omotsvariga mot det lefvande lifvet, förvandlats till fras., Den som genomgår vår konstitationella historia sedan 1809, skall snart upptäcka många fall, der en ny verklighet och anda växt in i, eller Kanske — om man så hellre vill — växt ur grundlagens qvarstående former och ord, och der detta ej blott skett, utan ock numera inses, erkännes och såsom naturligt och riktigt betraktas af alla Här är ej platsen att i enskildheter påvisa detta förlopp, men med eit exempel må antydas, hvar vitnesbörden kunna sökas, att det alls icke är något oerhördt eller ensamtstående, om numera konungens alienastyrande? enligt 4 R. F. rätteligen betecknas såsom en fras. Utbildningen at representationens beskattningsmakt är nemligen i detta afseende synnerligen upplysande, Den utöfvas nu, utan någon derhän syftande grundlagsändring, i ett omfång, hvaraf en ganska god del för mindre än femtio år sedan togs i anspråk för konungåmaktens räkning, och hvaraf en del först för blott ett par år sedan erkändes grundiagligen tillkomma riksdagen. Detta gäller om samtliga trenne beståndsdelarne af riksdagens beskattningsmakt — om dess rätt att bestämma statsinkomsterna, om dess rätt att att beslata statsotgifterna, om dess rätt att kontrollera statsmedlens användning. I dessa afseenden utöfvar riksdagen, utan att för sådant ändamål granulagsbestämrelserna ändrats, en myndighet, som i sin tid bekämpats såsom grundlagsstridiga ingreap i konungamakten. Och så, som det gått med beskattningsrätten, har det gått med åtskilligt annat: ordalagen stå orubbade qvar, men den politiska andan är en ny, vår konstitutionella verklighet är en annan. Detta är föröfrigt ej någonting för oss egendomligt. Så går det till i alla land. Exemplen ötverflöda, om man kastar en blick på Englands konstitutionella historia. Det ser nu också hvar och en, och man upphör ej att se det derför, att en eller annan sticker hufvudet i busken och högt och dyrt försäkrar, att han ej ser det, Den barnleken anstår hvarken statsmannen eller statsrättaläraren. Det tjenar till platt intet, att sätta sig och läsa innantill i grundlagen och så förklara, att ået parlamentariska statsskicket är för vår konstitution främmande.; ty ett folks konstitation, är sannerligen någonting anoat, än så och så manga tryckta ark. Ej heller tjenar det till någonting, att i ett diktamen tiil statsrådsprotokollet reservera sig mot hvarje representationens infiytelse å ministörens sammansättning — dagen efter att en minister faliit för en parlamentarisk votering! Eller om något af detta leder till någon verkan, så tjenar det åtminstone ej det ändamål, man atsett. Lika litet är det värdt att undanskjata, såsom för vår konstitution främmande, den frågan om ett styrelsesätt a nn er ro nr an rna nn drägt gaf för ingen del någon id6 om bristande tillgångar, men detta var hennes ensak. Jag törstår det inte, fortfor hon. Nej, Hogh har inte funnit någon verksamhag nnh så hallar lär han kronna göra det