Aftonbladet – 21 juli 1871, sida 2

— ———— —————— Det var många dagar nu sedan Marie hade hört ett vänligt ord, och ehura hennes kasins stämma aldrig egde ett uttryck af verkligt deltagande, så var det dock Angelique som talade och orden voro ju vänliga. Till stor förvåniog för denna, kastade sig Marie åter i hennes armar och började häftigt gråta. Man bör erinra sig, att om det var något i verlden, eller någon menniska, som Ångelique brydde sig om, med undantag af sin egen sköna person, så var det Marie, och att se denna så oväntadt och djupt upprörd, gjorde henne verkligt och oskrymtadt ledsen. on visste huru strängt Marie bade arbetat under senare tid, huru ovan hon var vid starka effekter och hon började frukta för att hennes kusin var på väg att insjukna. Hon smekte henne en stund och lät henne få gråta ut. Så der, ja, min älskling! Säg mig ou hur det är? Att hon på detta sätt gifvit vika för sin svaghet iogaf Marie den bjertliga blygsel som är belt naturlig hos ett förbehållsamt sinne, hvilket ej kan lida stt blotta sig, ens för sig sjelf. Ack, jag är så rysligt oförståndig — det är alltsammans! Jag var länge uppe på qvällen, det var så hett och jag fick mycket ondt i hufvudet — jag förmodar ati det inte är något annat — du vet att jag ej är van vid hofvudverk. Så der; jag är bättre nu och lofvar att aldrig göra så mera. Jag är så gad åt att se dig. Har du goda nyheter med dig? Har Hogh funnit någon sysgelsättning? Käraste Marie, jag är i det största bekymmer som du kan tänka dig, Det har gått så illa för oss som möjligt, och huru alit skall sluta det vete himlen Hennes