Aftonbladet – 20 juli 1871, sida 2

Huru kunde kommunen? i Paris bli en möjlighet? IL På huru stort antal anhängare bland Paris befolkning kunde denoga dubbla makt räkna, då hon ensäg sig nog stark för att sluta med sin hemliga verksavhet? Två af internationales chefer, medborgarne Maloa och Tolain, hade blifvit valdes i Parise, den ene med 117,000, den andra med 89.000 röster; men olika orsaker hade bidragit till deras framgång, De röster, som i egentlig mening och obestridligen tillföllo centralkomitens och den biifvande kommunens . redan grupperade elementer, uppgå icke till 60,000. Om man tillägger de rena revolutionärerna, rom voro främmande för internstionales helt och hållet socialistiska verksamhet, men beredvillige att sälla sig till henna i förstörelseafsigter, samt den i en stor stad alltid talrika hop af simpla brottslingar, som älska oordningen för henpes egen skull och för den vinst, de hoppas skörda, och hvilka lida brist på all politisk passion, måste utan tvifvel denna summa fördabblas, och kanske är det bäst att tredubbla den, om man tager i boräkning qvinnorna och barnen, hvilkas roll i de medborgerliga oroligheterna mean tyvärr icke får förbise. Paris inneslöt således 150,000 till 200,000 orostiftare, en förfärlig summa, men likväl långt ifrån majoritet, långt ifrån isynnerhet att såsom uttryck af denallmänna moj vingen i Paris ega samma vigt och värde som de öfriga deiarne af befolkningen. Nästan alla elomenterna deraf tillsläpptes i sjelfva verket af förstäderna, som blott i ett tiotal ar är ha tillhört Paris, och af denna nära nog nomadiska massa, som provinserna och utlandet oupphörligt tömma ut i Paris, Tillläggom, att 200,000 vilseförda eiler förderfvade menniskor icke gifva en verksam styrka af 200,000 rebeller. I ett vanligt uppror ser man blott en mycket ringa del af dem, som önska det framgång, vara med ute på gstorna, Faran d. 18 Mars låg — derom kan ej för ofta erinras — mindre I antalet af ordningens fiender än i regeringens misstag, då hon, alltför mycket litande på andan inom armön och ordningsvännernas inistiv, sjelf kallade till vapen upprorets vasaller och undervasaller, efter att ha beredt dem alla lättnader för en gemensam aktion. Jules Favre har bittert förebrätt sig den blinda ifver, hvarmed han vid underhandlipgen om en vapebhvila satte sig emot det parisiska nationalgardets aiväpning. Huru mycket har icke detta misstag förvärrats derigenora, att trots freden en aktiv krigstjenst fortfor, hvilken dagligen samlade under vapen en tredjedel at dessa bataljoner, af hvilka en så betydlig del låg i händeroa på upprorestittarae! Det var att i lagens namn bereda lsgens fall; det var att fördröja arbetets återupptagsnde genom att gifva en rättmätig ursäkt åt dem, som ej längre hade lust för arbete, såsom de sjelfva tilistodo, och som mindre fruktade, alt icke åter få dagspenning än att mista sin sold. Det var att lemna de svaga och vankelmodiga lynnena i orostiitarnes våld; det var slutligen att gifva cheferne, då ett lämpligt tillfälle erbjöd sig, en armåö, i hvilken de mindre själsfaste, då de voro inmängda biand de djerfvare, och underkastade samma disciplin samt bekommo samma order, skulle villigt följa med strömmen. Man vet, huru uppror gripa omkring gig. Den som en stund förut icke tänkte på något ondt, deltager och blir standom den ursinnigaste, när han en gång kommit med i hopen. Men regeringon, som beslatit taga ett afgörande steg genom att heröfva uppviglarne de befästningar, de hade uppfört, och de kanoner, de hade bemäktigat sig under ett patriotiskt svepskäl, väntade sig icke, att massan skulle resa sig; hon företog sig att sammankella denna, hon anbefallde henne såsom en pligt att gruppera sig i de kadrer, som hon anvisat henne, under chefer, af hvilka ett stort antal missförstod sin makt, och det var ej en tredjedel, det var hela nationalgardet, hon uppbådade. Samma uppbåd gällde väl den del af nationalgardet, som villa ppprätthålla ordningen och respekterade lagiigheten. Denna var den talrikaste, och om den hade kunnat samlas i sin helhet under en enda och förståndig ledning, skulle dagens utgång utan tvifvel blifvit helt sunan; men för hvilken förfärlig villervalla, för hvilka blodiga scener utsatte man sig icke, då maa blandade ihop de stridiga partiierisamma uniform, i hvilka en milig på 300,000 man delade sig. Det var föröfrigt ett omöjligt påfond. Upprätthållelsebegäret är ailtid mindre häftigt än förstörelsebegäret; om det nägon gång suger ända till raseri, så går detta småningom, efter en strid, inför en tydlig fara och oftast en öfverstånden fara, som ingifver på samma fins förskräckelse och vrede. Det fredliga ertalet af befolkningen i Paris hade ingen aning om den katastrof, som hotade henne. Ifter att utan afmattning, med ett mod och ett tålamod, hvaröfver hon har rättighet att vara stolt, ha uthärdat en lång beiägriogs lidandena och qval, var hon angelägen att få återvända till det regelbundna lifvets förhållanden, och hon hade svårt att hängifva sig åt farhågan för nya pröfningar. Upprorsförsökens misslyckande under belägringen lugnade henne för framtiden, Hon betraktade de gemensamt utståndna olyckorna såsom en anledning till närmande de särskilda klasserna emellan, Hvarken oordningarna eller ens de brott, som föröfvades på somliga håll, störda intresserade blicker betraktat Marie — men i med undantag af Felix fanns det ingen — 2 slnlla da centå att hannagae Findar Klifyit