Aftonbladet – 20 juli 1871, sida 2

dess själ hade flyttat sig i pligtens form och på detta bräckliga rö stödde hon sig nu. Pligten är äfven i bästa fall ett svagt stöd för ett känsligt hjerta och är dessutom aldrig så förrädiskt, som då den antog skepnader af en utaf sina motståndare. Sådant val fallet med Marie, som nu, eedan hon kommit derhän att kalla plidten kärlek till henne: make, nämnde vänskop, hvad som för monsieur Prospers och andras mera klarsynts blickar redan ganska tydligt var vänskap ai en farlig art. År det då verkligt sanning att den bästa art af vänskap som finns, — emellan en man och en qvinna — blott är en vacker id6? — blott är kärlek, under ett falskt och bedrägligt namn? Har det förståndiga, prosaiska folket rätt, ändå tili slut! Må vara att de ha det för en gång! det händer ej så ofta. Och om Maries vänskap fö! Felix var ämnad att öfvergå till en annar känsla, så följer icke deraf att hon hvarken bekräftar eller kullslår någon teori, Nemo duplici potest amore ligari heter dej i tredje parsagraten af samma lagbok; det vill säga: Ingen kan älska två på en gång. Om således vänskapen var på väg att förbytas i kärlek, så måste, ifall regeln är sann hennes kärlek öfvergå till alirahögst vänskap. Maries bjerta kämpade hårdt, ja, så hårdt att det började lida af striden. Hon var jost en af dessa milda qvinnor, som sjelfva aldrig veta då de blifvit besegrade och som hellre dö än de gifva vika. Hade hon varit fri, skulle hennes. kärlek nu verit svår att vinna, och af alla män hade Mark Warden väl varit den siste, som kunnat lyckas deri; men sedan hon en gång hade ifvit bort sitt hjerta, blef det ännu svårare r den man som hon gifvit det åt, ait förmå henne återta sin gåfva, Hade det funnits några som med verkligt