Aftonbladet – 18 juli 1871, sida 2

Hvad då? inföll hon hastigt. Du tycks tro att jag förstår dig, men det gör jag inte — ej ett ord. Hennes förvirring var alltför tydlig att kunna missförstås. Warden säg till sin harm att allt svad han sagt var bortkastadt och att ingen annan råd var, än att ännu en gång bringa ämnet å bane, Hvad i all verlen skulle han taga sig till med en qvinna, som icke kunde begripa att han ville blifva henne qvitt? Det tjenade ju till allsintet att ånyo upprepa allt hvad han så vältaligt yttrat. Skulle ban då verkligen tvingas att säga rent ut: pJag vill nödvändigt begå tvegifte; deremot ger jag dig fullt tillstånd att följa mitt exempel eller att bryta emot sjunde budet så mycket du behagar, och det är inte allt något ondt häri, ty ingen menniska vet huru det förhåller sig. Men som han icke kunde tala så rent ut, återstod för honom intet annat, än att neka uppfyllandet af hennes bön, att de ej måtte vara skilda längre. Det torde förnndra våra läsare att ej Warden på samma gång äfven i Maries hjerta släckte den sista goistan af längtan efter ett förenadt hem för dem båda. Förhållandet var, att i hennes själ en känsla vaknat som verkligen förskräckte henne, eburu hon ännu icke kände den i hela dess styrka. Just för denna känslas skull och trots den köld, som småningom uppstått dem emellan, erfor hon en ångestfull längtan att sluta sig till sin make och hes honom söka ett skydd emot sitt eget hjerta. Som ban sjelf bade uttryckt sig, hotades hon af en hemlighetsfull fara och enda vägen till räddning derför, hade han sjelf sökt stänga för henne.