Aftonbladet – 18 juli 1871, sida 2

och stilla, isen nu var det nästan som om det hade återgått till sin klosterliga värdighet och som hon satit der — en abbedissa, utan nunsor. Det kunde tyckas som om tjenstfolket borde funnit sig mycket nöjda med ett så sysslolöst lif, då de, rent ut sagdt, hade iotet att görs, men med den oförnöjesmhet som ligger i den menskliga naturen började de redan finna sin plats odräglig och längta efter en yngre herrskare. Måhända var det en instipktlik froktan för den verkan ensamheten kunde utöfva på hennes lynne, ifall hon fortfarande stannade med sin stolthet, sin grämelse och sin sorg vid det ödsliga Earles Dene, som förmådde miss Clare att taga ett steg, hvilket förestte hela Denetborp i större förvåning än som i ord kan beskrifvas, och hennes kusk, som under någon tid ej haft annat tidsfördrif än att röka sin pipa nere i stallet, trodde knappt sina öron, dä hans matmor sade honom att hon ej endast ämnade lemna Earles Deno för någon tid, utan att hon tänkte resa till London. Der hade hon icke varit sedan hennes far satt i parlamentet och hon sjelf var föga bättre än en oförståndig skolflicka. Någon egentlig afsigt med resan hade hon -ej, utom den, att hon behöfde komma bort och behöfde taga sig något till. Resan upptog flera dagar, ej så mycket derföre, att hon icke, otålig som hon var, skulle kunnat göra den fortare, men emejan hästarne under det att derege herrskaiona satt ensam och sörjde, hade blifvit både feta och lata. Bfter sex degar rar hon framme i den stora staden, hvilken ;enom en mystisk kraft tycks oviikorligen lraga till sig alla menniskor. Den lilla resan ! ich eg sen att återse halft förgätna stäl-: en efter 6å mänga års frånvaro, ju Väl