Aftonbladet – 18 juli 1871, sida 2

kunde hon icke hysa för Warden, som hon hade gjort för Hugb, och med undsntag af att gifva honom sina röster och förse honom med nödiga medel, gjorde hon blott föga för saken. Hennes agent skakade häftigt på hufvudet, då han hörde att en ny valstrid skulle ega rum strax efter den förra. Ett gods må vara aldrig så godt, så behöfver det en tid för att återhemta sig efter en sådan strid som den förra, och mr White hemstäilde på allvar om icke miss Clare och han gemensamt borde utse en kandidat som sjelf kunde bidraga något med omkostnaderna, men hon ville icke lyssna till något sådant. Mr Warden bar redligt förtjent denna utmärkelse., svarade hon, ,Och skulle äfven sista trädet falla i våra skogar, så må det hellre ske, än att vi dela omeorgerna för valet med nägon annan. Så länge jag lefver, vill jag ensam bestämma ledamot för Denethorp. , Och skulle dessutom Earles Dene verklien blöda till döds, så gjorde det ej så mycet numera. Fick hon endast med heder lernna lifvet, utan att hon blifvit besegrad, och med känsla af att till det sista hafva gjort sin pligt, så var hon nöjd. Det gjorde henne i grunden detsamma, i hvilkens händer makten skulle faila, då hon var borta, sedan ingen af hennes slägt fanns. Liksom en annan regent, var också miss Clare böjd för att säga: — Aprås moi le Delugen, icke af lättsinng eller sjelfviskhet, men i den mening, att så länge hon lefde, skulle hon med ull den kraft som hon egde, bjuda till att hälla floden tillbaks, om hon också fann att len en gång objelpligt skulle komma. Miss Clare var ru alldeles eneam, — ja, värre än ensam. Under de år gom hon inIskaft Bartes Dene hade det alltid varit tyst !