Aftonbladet – 17 juli 1871, sida 2

sieur Prosper. Och i hvarje händelse tror jag säkert att det skall gå bra för några år, tilldess att du har blifvit allt hvad du önskar bli.s Hon hade verkligen omintetgjort all betydelse af stipendiet; Warden var likväl ej den, som lätt lät bringa sig ur fattningen. Vet du sjelf, Marie, hvarom da ber mig? Det vet jag. Jag ber dig.att förtsätta med din kurs för advokatyrket; jag ber dig gå in i underhuset och ait göra allt hvad du kan för att verka godt här i verlden och slutligen ber jag dig att låta mitt piano intaga den plats som ditt stipendium hittills haft. sHvad jag önskar att det vore möjligt! Och hvarföre skulle det inte så vara? Emedan det inte kan hända, att en man af heder och sjelfkänsla lefver af sin hustrus arbete.n För att göra Warden full rättvisa, måste vi säga stt det verkligen skulle varit galla och malört för honom att sätta sig i ett dylikt beroende. Marie såg likvälicke saken så och pu var det kennes tur att känna sig öfverraskad. Han gaf henne likväl ej tid till att svara något, men fortfor, sedan ämnet nu lyckligen var brivgadt åbane: Tror du att jag under en tid af fem — kanske ända till sju år skulle vilja stå i ett sådant beroende? — Awt jag skulle vilja räkna mig till de qvinliga artisternas äkta mäns föraktliga slägte? Nej, om jag också kunde detta, skulle jag ej vilja det.. Huro? Skulle ej en man af heder vilja antaga sin hustrus hjelp? Hon sade detta i den renaste enkelhet, men för hans öra ljödo orden litet föraktfullt. Han hade orätt. Du förstår inte detta., sade han, qvincor göra det aldrig. Sådant kallas en hederssak, skall jag säga dig...