Aftonbladet – 15 juli 1871, sida 3

len ton hvari bon yttrades gjorde meningen ganska klar, till och med för Marie. Ton behöll dock hans hand emellan sina; ja hon tryckte den ömt. Hennes ögon fylldes med tärar och fingo ett so:gset uttryck, men hon sänkte dem icke. Hon yttrade blott mildt: Förlåt mig, gode Mark! Det var inte min mening att beklaga mig, men — Det vet jag nog — O, Mark! utbrast hon hastigt med en energi, som man kunde vänta hos en dufva, hvarför skulle vi inte kunna upphöra att vänta längre? Hvarför kunna ej vi ha ett gemensamt hem och arbeta för gemensam bergning, som andra menniskor göra det?o Nej, Marie! jag vill ej ännu mera öka min förseelse emot dig. Jag — Din förseelse? Jag sade dig ju — Nåväl, min obetänksamhet då, och detta kan just komma på ett ut. Jag vill ej ställa till på samma sätt för dig, som Lester för din kusin. Jag vill inte döma dig till ett if, fullt af fattigdom, sedan jag så länge bar räddat dig derifrån.n Tror du då att jag fruktar fattigdomen? Tror du att jag har väntat, emedan jag för sin del fenn någon fördel dervid? Öch — ror du att — att jag skulle talat så som ag nu har gjort det, ifall det ännu fannes ;n anledning att vänta?, Ea anledving!... Visst gör det så! Her ju glömt mitt stipendiom? O, Mark, afsäg dig det! Hvad betyder let i sjelfva verket? Inte bör en penningumwma koxna skilja oss åt? Föreställ dig utt äv aldrig hade erhållit detta stipendium — vi hade ju ändå varit man och hustru ch bordt söka berga oss det förutan. (Forts:)