Aftonbladet – 14 juli 1871, sida 3

BLANDADE Spioneri. Från föltmanövern vid Almesåkra omtalar Hvad Nyt? följande lustiga episoder: Under rekognosceringen i trakten af bemmanet Spjerrvällivg, utsändes som spion från orenadierbataljonen en skägglös lätt och liflig grenadier, känd för sina tokroliga upptåg. Han begaf sig åstad förklädd till bonde, kom in bland fienden (Jönköpings regemente) och frågade efter en soldat Löf, som var bans slagting och den ban icke sett på många år, men nu gerna ville träffa, eftersom deras vågar buro så nära ibop. — aDu är väl spion, du? spordes honom. — Spejon? jag vet inte. — Vet du inte om du är spion? — Inte vet jag hvad berra mena Och ban stöllde sig så jenfatdig, att officerarne blefvo allt mera öfverty gade att han var alltför dum för att kunna vara spion. —Men du är brun i nacken, dul — Jo men är jag välla så — Du är grevadier, du Rätande på sin krokiga lekamen visade han sig så smickrad af att bli tagen för en Martis-gon, att officerarne med ett gapskratt kastade öfverbord all återstod af betörklighet. — Herra kan väl säga mig om Läf är bör, för med det bär gycklet kan nu vara nog, utbrast mannen, stött öfver Atlöjet. -— Han är på annat hålls, svarades honom. Va goa och säg mig hvar jag skall gå för att få rätt på honom Han visades då beredviligt mycket noggravnt vägen, och stället der den andra afdelningen af Jönköpingarne låg nampgafs så godt sig göra lät. — Men bur skall jag kunna bitta dit efter en tocken anvisning? MHerra kunde allt vara så kederliga och låta någon följa mig en lita bit till väge Två man beordrades att visa vägen, och sedan han under det de gingo letat ur sina vägvisare buru stor den styrka var, Bom de voro på väg till, yttrade ban till vägvisarne: Nu ska I ha tack, nu behöfver jag inte veta mer,, och dermed vände vägvisarne åter, men spionen rätade upp sig redan i deras åsyn, fast på behörigt afgtänd, och med en tydlig åtbörd af förakt för deras dumhet skyndade han till sin trupp och afgaf rapport om förloppet. Sedan grenadieren hvilat sig något, bad han att åter få ge sig ut. Han beordrades då åt ett motsatt håll, kastade på sig en gammel grå kapprock, som skylde den förargliga bruna nacken, och traskade af till fienden. Men bär blef han genast gripen och förd inför ständsrätt. Misstrogenheten var honom bär också alltför seg, eburu ban spelade sin roll lika bra som nyss förut. Då han sålunda eåg, att ingeuting utom en hostig flykt, icke ens de eljest mest bevekande tårar, kunde rädda honom, passade han på i ett obevakadt ögonblick, då officerarne som ifrigast öfverlade om hans öde, och gjorde ett så djerft salcomortale, att fienderne, förbluffade ej kommo Big för att förfölja honom, förrän han redan hunnit att kasta sig öfver en närstående gärdesgård. Nu rusades det upp, och den vilda jagten flög öfver den ena gårdesgården efier den andra, tills förföljarne slutfigen tröttnade och gjorde halt. Men spionen skyndade till de sina och afgaf berättelse om fiendens ställning och styrka. . i Ätven Jönköpings regemente öfvrade sig uti spioneriogskonsten. Så kom en bondjänia Atföljd af tvenne bonddrängar och närmade sig grenadiererna. Drängarno voro mycket artiga mot den sköna och denna var mycket biygsam för karesserna; men icke dess mindre hade grevadigrerna den oartigheten att med ett je DE ripa in i de sällas ljufva drömsaerier, ocn det blef så hastigt heiltom, att drängarne, i förskräckelse nåra nog tappat bort sin sköna, hvars fortkomstmedel insnärjde sig i kjolen och måste temligen oblygt beirias genom de öfra extremiteternas hjelpsarahet, till mycken raunterhet för äskådarne. På aitonen, då begge härarnes officerare sammanträffade vid bålen på Almesåkraberget, Hula berg kalladt, Smålands högsta puukt, och en grenadierofficer vände sig till ena ung skägglös underiöjtnant vid jönköpingarne och sade: Vi ha visat sett hvarandra en gäng förr i aftou, blef ynglingen lika förlägen svm jäntan för skottet, och alla härvarande 8igo i denna sympati — identiteten. Dea roligaste spionen af ulla var dock den gamle kyrkvaktaren i Almestkra. Han bade åtapit sig att kunskapa för jönköpingarne, och kom Mao