Aftonbladet – 14 juli 1871, sida 2

eidan ef trettio år, fortfara att tala om qvinnorna som en tjugvärig pojke, så anser jag boxom antinges vara en tillgjord parr elier en olycklig stackare som endast har lärt känna den sämsta sidan at verlder, om han ens her Järt känna någon sida deraf slis, eller sintligen för en mensklig fyrfota, som är oförmögen att känna skilnad mellan perlor och agnar och således trampar bäda under sina klöfver. Men en gång, i mitt lif var det likväl mitt olyckliga öde att känna vedervi!ja för hela den qvinliga delen af menskligheter, för mig representerad genom henne, eom jag hade ansett vara den jordiska bilden af allt godt och ädelt. Jag tror att jag under mitt samtal med farie hade lyckats bibehålla någorlanda tbeherrekriog. Men då jag lomnade henne kände jag mig liksom jag hade varit dencken; j-g visste knappt hvar jag gick, i hade ingen makt öfver min t eler mina steg. Jag har ett duokelt minne er att jag mötte både Prospe: och Bartoo, roen hvad jag sade till dem, eller de til ig, derom mins jag intet, Uten tviivel mäste de ha troit att jag hade druckit. Ait deita torde synes ganska löjligt, då jag borde ycrit väl beredd på hvad jag jost ru hört. Jag hade ieden flera veckor varit förkastad — kanske i verklighe une längre. Men då en spelare sätter på ett enda kort, må åct förlorer besinningen i första ögonbi han fioner sig hafva förloret. Dick Barton bodde icke: längre tillsammans med mig. Vi bade icke biäfvit oeuse, — långt derifrån; ty, jeg tror att ban, är en eller avzan besynvexlig orsak, för mig hyste verkbg tiligifvenbet och jig — sålika outradd orsak — vet att ja; Koll af hosorm. Fattigdomen eger den förtjensten, att den icket, när