Aftonbladet – 13 juli 1871, sida 2

samhet, på hvilken hederlig väg som helst skaffa sig och sin hustiu deras bergving. E underligt om hans tanke snart föll på at emigrera och i främmande land genom arbete försörja sig. Detta gaf anledning till de båds makarnas första, öppna disput. Hvad! Skuile bon, en dam med uppfostran och talarge samt hustru till en man af börd, uppgiive alla sina förhoppningar och begrafva sig lefvande i Nya verldens urskoger bland björnar på två och fyra fötter? Skulle hon tillbringa sina dagar med att koka och skura, tvätta kläder och lappa dem, samt sluthger uppfostra en hop obyisade farmers och hugtrur till sådana? Nej, icke för ett sådant mål hade hon blifvit Hough Lesters hustru. Hon hade icke fått sin skönhet för att den skulie vissna ozedd; hon hade ej fått klokbet och bildning, icke sin aristokratiska smak för att gömma allt detta i en Wigwam. Så snart således Hugh bragte detta samtalsämne å bane, fick Angelique ett så melankoliskt utseende och svarade rå tvärt, att han ganska snart åter upphörde att yttra något i den vägen, Hvad bon yttrede var visserligen alltid passande och äfven, om man så vili, undergifvet, men en martyrlik undergiftvenhet bos den qvinna man älskar är fall. komligt oemotständlig, såsom också de flesta qvinpor hafva En nogsamt bekant. Det gsgoar till intet att i alla dess detaljer skildra Hugh Lesters bekymmer och planer; hura ban använde sina dagar med att vandra på gatorna och aftnarna med atti ein hustrus sällskap yttra sig rörande åtskilliga förslag, för hvilka hon saknade all sympati och följaktligen äfven allt intresse under deras samtal Kunde hon under sina vandringar hittat på någon plan, för att hon åter kunnat bil ogift, det skulle hon icke haft något emot, men som