Aftonbladet – 13 juli 1871, sida 2

Hennes förbittring var till att börja med ytterligt stor. Hon hade mer än förlorat hvad hon intrigerat för — hon hade låtit narra sig af en annans mot-intriger och det föll henne aldrig in att tänka, hurnuledes jus: hennes egen falskhet bade framkaliat detta resultat. Det var väl för Hugh att deras giftermål hade skett så snart, ty i annat fall skulle stormen nog brutit lös öfver hans bufvod. Äfven som det nu var, älskade hon honom visst icke för högt, för att ej kunnat låta honom umgälia hennes svikna förhoppningar; men hur det var, kunde hon likväl ej läta bli att känna en skymt af tacksamhet för hans uppoffring af aila verldsliga fördelar för hennes skull, och ännu var detta för nytt för att hafva fallit ur hennes minne, Det var således för Warden ensam hon ämnade låta den förbittring utbryta som jäste inom henne. Och när hon närmare betänkte saken, så kunde bon ej anse att allt var förloradt. Miss Clare skulle måhända läta biidka sigeller dö utan att hafva gjort ett nytt testamente — med ett ord: hundra möjligheter voro för henne, om äfven de som hon hade emot sig kunde räknas i tusental Snart utbytte hon sin tan-e: Om jag kunde bli mrs Lester af Earles Denep, till, jag skall bli mrs Lester af Earles Dene. Må Mark Wearden akta sig! Med ett ord: det såg ut att bli en strid å lit och död mellan dezsa båda om Earles ene, och båda parterna hade sina fördelar. Mark Warden hade nu segern på sin sida, men han fruktade icke sin fiende och skulle derför troligtvis blifva, förblindad vid hennes krigslist. Hennes ofvannämde beslut gjorde emellartid att hon fortfarande ville hålla fred med sin man. Om ban också ej längre var den rike arftagaren, så var det ändå Hugh som