Aftonbladet – 11 juli 1871, sida 3

gar, som ådraga staden detta hårda, men stränga omdöme, då deremot, enligt mitt förmenande, den verklige parisaren oftast är alldeles motsatsen till detta; aktringsvärd, redbar, ekonomisk och arbetsam, samt ofta mäktig af det vackraste hendlingssätt. Jag ber blott att få härså nämna ett exempel, som i någon mån sammanhänger med den verksamhet, hvarför ni liksom jag sjelf med så varm öfvertygelse intresserar er, Jag gjorde under den sista egendomliga belägringen af Paris ett slags bekantskap med en man af ett särdeles frimodigt och ärligt utseende, som fästade min uppmärksamhet. Det var en blanchiseur, som ofta körde sin enspännare öfver platsen der vi be, och hvars lilla hus i denna bredvid oss belägna, svårt hemsökta förstad söndersmulats, förvandlande med ens frukten af han3 besparingar och idoghet i en värdelös ruin, Sin ende son hade han lyckats att undan kommunens spårhundar undangömma i en källare; sjelf for han dag ut och dag in, obemärkt och stilla, mellan hospitalerna och bataljplatserna med sin magra häst, upptagande än sårade federerade, än fredliga invånare, som träffats, än qvarliggande kada ver, som skulle jordas; ingen gat honom detta uppdrag, ingen betalade honom, och då jag slutligen närmade mig mannen, faun jag i bans samtal en verklig skatt af finhetiuppfattningen, säker observation och de i mitt tycke sundaste bedömanden af situationen. Detta är ett enkelt drag bland många, värda att taga vara uppå och karakteriserande ett folk, som af bändelserna kommit i en ofta orättvis misskredit, hvarvid de stilla i landen få sota tör brushufvudenas bedrifvande. För mia del bar jag tillfälle att skilja på det goda och det onda och göra båda elenenterna rättvisa. KETRRERARSOSNEROSLUK