åsigter, dem kon meddelade honom, som hon gjorde Felix goåt. Han stod så ensam i verden. Visserligen bade ban ofta funnit ett godt kamratskap och välvilja bland sing jemnåriga yrkesbröder, men en sådan art af sympati, som Maries vänskap skänkte honom, var likväl pågot helt rytt. Hvarje menniska behöfver någon gång fritt uttala hvad som rör bhers ionersta själs lif, och Felix var intet undantag från denna regel. Hans sinne vsr faollt af drömmar och fantasier, och hade ban ej mött Marie, skulle måhända dessa tagit en falsk och sjuklig riktning. Men den lycka hans bekantskap med Marie gat honom, hade dock ivgelunda tförtsgit ermärtan af bens tyrapnniska kärlek till bennes kusin. Sådana lyonen som Felix låta sig lättare förtrollas genom en älskarinnas eryrmshet, än af hennes ömhet. Medsafseende på haps rassion för Angelique, herrskade en viss förbebällsambet i äo båda vännernas meddelanden till hvsracdre; likvälhade de talat derom och om henne som varit och ännu var föremålet för den unge mannens första kärlek. Ingen bör således tro att Felix med lugn bade tagit brytvingen mellan honom och Angelique — en brytving, hvars avledning var honom oförklarlig. Vänskapen är intet substitut för kärleken. Ej heller kunde Marie vara blivd för hvad som nu tilldrog sig och ehuru hon omöjligt kunde antzga att Angelique bandlade orätt, kände hon en viss, ångestfull oro. Slutligen kom dsgen då allt var förbi, då hennes kusin slöt henne i sina armar och berättade stt hon var mrs Lester. Hvad Morie svarsde, ver icke hörbert för tårer, dels af deltegande, dels af sorg. Men en sak forörate hon bestämdt — stt Felix genart skulle få vete huru saken förhöll sig och hon hade dertill mod nog, för att åtsga gig att meddela honom detta. (Forts.)