Aftonbladet – 7 juli 1871, sida 2

STOCKHOLM den 7 Juli. j!ö De tyska tidningarne, som länge iakttagit ly en betecknande tystnad pentemot den förkastelsedom, hvilken af hela den civiliserade verlden blifvit fälld öfver den oerhörda krigs-!4, skadeersättving, som Tyskland afpressat Frankrike, börja nu, då det visar sig att Frankrike ännu icke är helt och hållet tillintetgjordt och åter en gång skall kunna resa sig, att bedyra det Tyskland, som mycket väl kände sin grannes resurser, endast af välvilja och intresse för honom ställde sirra fordringar så lågt. Af alla vidriga utgjatelser i detta hänseende öfverträffar dock ingen i sofisteri en i sist hitkomna numret af Nord. Allg. Zeit. förekommande artikel, hvars källa icke kan vara något tvifvel underkastad. Denna artikel, hvilken bildar ett motstycke till den som vi häromdagen meddelade efter samma tidning, har följande lydelse: Vid tiden för offentliggörandet af de fredsvilkor, som i fullkomlig öfverensstämmelse med det tyska folket uppställdes af de förbundna regeringarne, visade den allmänna meniogen bos fransmännen och fransosvännerne, att de-voro alldeles oförmögne att riktigt bedöma verkningarne på Frankrike af en på dessa vilkor afsluten fred. Vi måste från alla möjliga båll höra det påståendet, att afträdandet af Elsass och Lothringen skulle nedsätta Frankrike till en makt af andra ordningen och att den dryga krigskostnadsersättningen skulle i finansielt hänseende ruinera landet. Nu deremot, på en jemförelsevis så kort tid efter framställandet af dessa påståenden, är deras grundlöshet en afgjord sak. Den framgång det franska lånet haft i Frankrike har bevisat, att Frankrike är rikt nog för att kunna betala icke endast sina segrar utan äfven sina nederlag. Hade det varit Tysklands afsigt att finansielt ruinera Frankrike, så hade summan af krigskostnadsersättoingen måst tredubblas, ja kanske femdubblas; men då en sådan tanke var fullkomligt främmande för oss, då vi fastmera endast hade den lofliga afsigten att någorlunda afhjelpa den materiella skada som tillfogats oss, kan det naturligtvis endast vara glädjande för oss att den tyska uppfattningen af Frankrikes finansiella ställning bevisat sig riktig. Hvad den andra punkten beträffar, Frankrikes nedtryckande till en makt af andra ordningen, har rikskanslera icke försummat att på grund af historien visa, att Frankrike, likasom det utan Eisass och Lothriogen vavit eu s:ormakt, ä ven kan förblifva en sådan, om det åter afträder dessa provinser ti!l Tyskland. Nu äro vi i tilifälle att till stöd för riktigheten härat konna åberopa ett intyg af presidezten i franska national örsamliogen,; som i sitt af telegrafen meddelsde tal af den 30 i förra månaden kunde förklara, att Frankrike genast åter skall intaga den framstående plats, som tillkommer det —— ett enligt vårt förmenande slående bevis på, att det af Tyskland begärda atträdandet af Elsass och Lothringen icke kunde hava till följd tillintetgörandet af den stormakts-ställning, son tillkommer Frankrike. Måttan i de tyska fredsvilkoren är således numera i fivancielt hänseende bevisad genom fakta och i politiskt hänseende genom intyg af en af de för närvarande mest framstående männen i Frankrike. Om derat framgår, att Tyskland förstod att bedöma Frankrikes verklisa ställning bättre än FrankIrike sjelft, så bör man i Frankrike trösta sig dermed, att den tid då man hemsökes af svåra olyckor är minst egnad för en lugn besianing. Men å andra sidan bör man hoppas, att man nu icke längre skall vara blind för de tyska fredsvilkorens verkliga natur. Det skäl som hittills kuonat ursäkta det passionerade och derföre falska omdömet har nu förfallit. Skulle Frankrike likväl framhärda i detta falska omdöme, så skulle det gifva len örfil åt fakt-, utan grund motsäga sina J egna förtroendemän och derigenom gifva ett bavis, att det oaktadt den slutna freden äflas att vidmakthålla hatet mot ettland, som, trots det orättvisaste af alla anfall, historien vet att omtala, vid det fredsslut, som de krigiska framgingarne satt det i tillfälle att diktera, icke kastade segrarens s ärd i vågskålen utan lät leda sig af billighetens och moderationens ande. På tysk sida har man sålunda gjort allt för att den fred, som baserar sig på Frankfurtdokumentet, må kunna leda till en verklig försoniog mellan dessa båda folk, -son historien gjort till grannar. Förverkligandet af denna tanke, som skulle innebära en vigtig garanti för freden, bero: på fransmännen, hvilkas press hittills tyvärr varit verksam i motsatt riktning.. En annan af oss för några dagar sedan införd artikel ur Bismarcks organ Nordd. Allg. Zeitung utgör nu föremål för den franska ressens betraktelser och kommentarier. Såanda yttrar t. ex. National med anledning af densamma: Den tyska tidningen är alltför klarseende att vi skulle kunna falla på den tanken att fördölja hvad som ständ gt skall vara målet för våra sträfvanden. Vi erkänna icke den orättvisa plundring, för hvilken vi varit utsatta, vi skola aldrig utan protest och kamp foga oss i Frankrikes sönderstyckande. Ett p:rmanent krigstillstånd har inträdt mellan oss och Preussen alltifrån den dag, då man tvang oss att underteckna den traktat, hvarigenon vi beröfvades Hisass och Lothringen. Tills vi återvuonit denna del af vårt territorium, tills Strasbourg och Metz ha blifvit befriade från det tyska oket och åter blifvit franska städer, skola vi hvarkoa njata ro eller vapenhvila, Bilifva vi åter på nytt gå börja vi efter några års förlopp mm — — m-—— ? —-Ö-K — -——— X Z— 1 på nytt igen, och så skall det oaflitligt fortsättas. Vi skola med outtröttlig ihärdighet fordra att Preussen gifver oss upprättelse för den rättskränkning det tillfogat oss genom Ne oc