Aftonbladet – 5 juli 1871, sida 3

det vackert väder, gjorde jag en promenad, ellar tecknade jag litet. Sedan lagade jag frukosten, och då min far gick till sina lektioner, undervisade jag barnen, lagade våra kläder och gick ut för att köpa hvad vi behöfde: för vårt Nlla hushåll. Så kom middagen och efter den, fortsatte jag det arbete som jag ej hunnit slate förut, elier också roade j:g mig. Aha! hå, på hvad sätt roade ni er? Vanligtvis vid klaveret. Få eftermiddagarna var jag alltid ensam och derför gjorde det ingeatiog om jag förde litet oväsen på tapgsnterna, Och då min far kom hem, mot altnarne, satt jag hos konom och slutade laga kläder, tills det var tid på att gå till hvila. Mia Gud, hvilket lif! utbrast den eneriska monsieur Prosper, som skulle förlorat förståndet ifall han för en enda dag tvangits ait öfvergifva dat anstränganda lif han förde. J2g kände mig raycket lycklig, monsieur. Men kände ni er då aldrig missbelåten? Fattades nicaldrig af en önskan att spänna edra vingar till flygt? Detta var en förundransvärdt poetisk stil för honom och han illustreratle sin mening genom att breda ut sina armar åt ömse sidor, liksom han ämnade gifva sig upp i luften. Nej, aldrig. Jeg var den tiden alltiå nöjd; och hvad mina vingar beträffar — hon log. Och hvad spelade ni då?, Alit hvad som kom för mig. Ack, monsieur, ni kan icke tro hvad jag stundom fann mycket som tilltalade mig i detta gamla klaver. Det var för mig allt hvad zom finns i verlden, Jeg fruktar att pi tords finna mig mycket dåraktig om jag säger er att allt hvad unga flickor pläga hämta ur romaner, det sade mig klaveret. -Ibland tyckte j mig törstå allt, ibland, åter känna sikt, utan att förstå det och ibland — (Forts.)