Aftonbladet – 5 juli 1871, sida 3

Spela nu för mig, sade hen. Marie var i en servös darrning, men vå gade icke annat än lyda. Spela något som ni kan bäst,, eade han Hon tog plats och slog an ett ackord, — mycket svagt. Han hejdade henna. Hvem har lärt er att spela? frågade han Jag har aldrig fått regelbnnden undervis nving. Ibland fick jag några lektioner i akolan, i den stad der jag bodde. — Ha! Vidare. , Men Angelique spelar så utmärkt. — Na bry vi oss inte om Angelique. Låt mig få höra, huruvida ni alls kan någonting Tänk inte på att jag finns i rommet,, sade han; det är ganska ovisst om jag alls kommer att höra på er. Han gick bort till ett fönster och började gnola på en melodi medan han tittade ned på gatan. Marie började spola, först illa och svagt men småningom åte:fick hoa sin säkerhet så att hon glömde att hon icke var allena. För henne var musik alltid förenad med en känsla af ensamhet, Då stycket var slnt återkom likväl hennes förlägenhet med fördubblad styrka. Han stod latsd öfver henne. Ni har inte sagt mig sanniogen, mademoiselle. Er fivgersättniog är löjlig och ni begår stora missteg. Det är tydligt att er lärare der borta på landsbygden var en åsna. Mean lyckligtvis var er andra lärare allt annat än en åsna.n Angelique? Bah! hvad hear hon att göra härmed? Men jag försäkrar er att jag aldrig halt någon annan aJo, det har ni; en som inte lemnar ifrån sig många elever — nej, ganska få. Säg mig — hura har ni tilbingat er tid? Jag brukade stiga upp i god tid och var