Aftonbladet – 5 juli 1871, sida 2

INYVREV VIVUL VV TP VS9 AVDDA Pay VT ose visserligen stå i bättre samband med förndets syftemål och för öfrigt äro nytti-so re, än t. ex. långtrådiga referater ur Noz-sä ; medeltidshistoria, eller en 100 sidor stark, gä stimental afbandling om jordbrukets förbhi lande till civilisationen m. m. dylikt, som re; len föregående periodens handlingar före-så mmer. Likväl förefaller detta utspinnarde fo detaljer — om hvilka förf. mer eller minlär o har ett quorum pars fui i bakgrunden —18 fva någon likbet med flödet ur enkanslö ekruka, eller värma sig till en ny upplagato 1 den berömda xrejson fra Haderslev til ieln. Vi kunna ej bjelpa, att det påraint s om ett yttrande af Voltaire i den Disurs sur Uhistoire de Charles XII, som förti ta hi D gången trycktes i andra delen af hans ktbara historiska arbetes första upplaga 31. Efter att ha talat om den öfversvämog af mer eller mindre betydelselösa oirer, anekdoter m. m., som plägade välla am, så snart en furste gått till sina fäder, rtfar Voltaire sålunda: Denna skrifklåda, att till efterverlden öferlemna onyttiga enskildheter och tästa komande tidsåldrars blickar på alldagliga elser, härflyter från en svachet, hvilken är anska vanlig hos dem, som lefsat vid ett of, och som halt den olyckan att taga näon dej i de politiska ärendena. Det hof, er de lefvat, ansa de för det skönaste som ågonsin funnits till; den konung, de skådar, åsom den störste monark; de angeligeneter, som de blandat sig uti, såsom det vigigaste som någonsin i verlden förekomrit. )2 inbilla sig att efterverlden skall se allt jet der med samma ögoa. Men, hvad hänler? Fursten dör; efter honom tager man welt olika mått och steg; och man glömmer våde intrigerna vid hans hof och bans älkarinnor och hans mivistrar och hans genealer och hans krig och honom sjelf. Af ena annan penna, ännu mera flitig i föryundets tjenst än hr v. Kremers, finnas väl lere bidrag omnämnda säsom till förbundet nlemnade och i dess arkiv förvarade, men ntet enda har blifvit i handlingarna infördt. Den trägae författeren är hr G. Svederus,j som till förbandet insändt anmärkningar mot Lallerstedt, dito mot Crusenstolpe, dito mot tysken Friccius, som skrifvit en Geschichte des Krieges 1813—1814,, Med afseende på såväl dessa förtjanster som ett af hr S. offentliggjordt arbete har förbundet belönat honom med ett exemplar af någon bland de! medaljer, det låtit prägla. i I handlingarna för 1869 och 1870 träffa vi två nya författare, docenterne H Istnins och Annerstedt; den förres föredrog a går Carl Johans ställning till frågan om off;ntlighet i tal och skrift, den senares be! anilar! hiodren för genomförandet af Sveri; es och! Norges förening; båda äro läsvärda och för! svara väl sia plats. Icke dess mindiröja; äfven de, hur svårt det är, att lita hvarje sak vara hvad deu är och kallas med sitt rätta namn, när någonting talas eller skrifves mer eller mindre i förbundets namn och å dess vägnar. Detgår icke an, naturligtvis, att stöta vördnaden för hjeltekopun! gens, minne, ty denna vördnad är en på! förhand gifven förbuodspligt, lika väl som främjandet af en oväldig och sanningsenlig, historia om Carl Johan. Mot en talares eller författares egen vilja, utan att han sjelf märkor det, händer det då att i det historiska bidrag, som tillika skall vara en för de trogna förtundsbrödernes fest-stämning på högtidsdagen smaklig anrättning, sanningen kan få maka litet åt sig, eller förskönas och öfverskylas. Då khävder det, att man firar Carl Johans politik mot Danmark-Norge som en rättvisans politix. Visst må vi glädjas öfver rikenas förening, visst kan det erkännas, att det var bäst, som skedde 1814; men att särskildt för Carl Johans räkning prisa rättvisan i en politik, som vill med vapenmekt tilltvinga sig en ny krona, är kanske något äfventyrligt. Man svarar, att så går det till i krig, att Danmark straffades för sitt envis2 förbund med Napoleon. Må vara; men till detaljerna i denna rättvisans politik hörde ju också att, äfven om Danmark ville eluta sig till den goda saken och biträda alliansen mot Napoleon, ändock aftvinga det dansk-norska riket afträdelsen af Throndhjems stift och två gränsfästningar samt till det allmänna fredsslutet uppskjuta frågan om det öfriga Norges afträdelse. Att betona en sådan politiks rättvisa, är endast ett missoruk af ord, som ej anstår den oväldiga historieskrifningen, men som lätteligen framtallas, när uppgiften är att framför allt bhålla i vördnado ett minne, innan detta minne är närmare undersökt och kändt. Så går det ock till att, efter den eljest opartiska skildringen af några allt annat än tilltalande drag i Carl Johans inre politik, man skyndar att söka otplåna det för vördnadens, föremål ofördelaktiga intrycket genom den anmärkningen, att endast den, som nödvändigt vill so saker och ting i svart, kan på grund af de anförda, graverande fakta göra någon svårare anmärkning mot hjeltekonungen. Det är med ett ord en nemesis, som hvilar öfver en sådan der arrangerad historieskrifning, att det oväldiga sanningssökandet genom ett medfödt lyte kommer att förirra sig på afvägar och Hitet emellan råka i motsägelse med sig sjelf. De torde nog finnas som tycka, att panegyrik är oskyldig, att det ju icke skadar att berömma, äfven om berömmet är illa grandadt; men i sjeliva verket har bistorien att taga sig till vara lika mycket för öfverdrift i lof och pris, som för öfverdrift i tadel. Den pansgyrik, som kallar och gifver sig ut för historia, plägar utmärkas af tvenne, i hög grad klandervärda egenskaper. Den ena är, att alla de som hyst olika åsigter med den firade afguden eller bekämpat hans åtgärder, med ett ord hans motsiåndares, få uppbära ett mot det beröm, som slösas på den förre, svarande qvantum af tadeol, misstydningar och beskyllningar. Medan hvarje på åberopade skäl grundad antydan om ej alitför fläckfria motiver, i det ena eiler andra fallet, hos panegyrikens hjelte afvisas med djupaste indignation, såsom den mest himmelsskriande bland smädelser, öfverhöljas motständarne utan minsta tvekan med hela störtskurar af äreröriga insinuationer. Hofmarskalken v. Beskow har i sitt arbete om I Gustaf III skapat en typ för detta slags historia,. Den andra betänkliga egenska