Aftonbladet – 28 juni 1871, sida 3

et tyckas, som vore fjerde frågan å programmet, frågan om inrättande af en folkhögskola för tvenne härader i Södermanland, af mera lokal betydelse, hvadan tal. hade väntat att någon annan af de församlade skulle taga ordet, innan han anmälde sig. Då så ej skett, hade han funnit sig uppfordrad att framträda och söka öppna diskussionen om ett ämne, som han ville erkänna hade lockat honom till mötet och som för öfrigt enligt tolarens äsigt i sjelfva verket hads en allmän nationei betydelse och väl häfdade sin plats å ett program, som började med försvarsfrågan, med hvilken denna senare, fjerde fråga, den om främjandet af enj sann folkbildning, när man rätt betänfr saken, står i det innerligaste sammanang. . Visserligen ha under de sista åren några folkhögskolor uppkommit här i landet, och väl ha för denna sak nitälskande personer ! arbetat ihärdigt att genom pressen spridal kännedom om dessa inrättningars ändamål; ; men då det måhända ej kunde antagas, att ; Å i detta ännu vore allmänt kändt och insedt, anhöll tal. att dels få till de församlade öfverlemna en kortfattad skrift i ämnet, dels att få påräkna åhörarnes välvilliga uppmärksamhet för några förklaringar och tillläog till hvad i nämnda skrift om folkhögskolor är anföråt. Folkhögskoleidens förste målsman, man knnde säga dess fader, var gamle biskop Grundtvig i Danmark, som för tra till fyra årtionden sedan började ut:å detta frö till en nu redan frodig och ännu mera lofvande växt. Redan 1836 nutgat han sin första skrift i ämnet,j hvilken året derpå efterföljdes af den mycket märkliga uppmaningen Til Nordmend om en norsk höjskole och sedan af flere andra. Han hade djupt känt, hvilken skada för hela samhället måste komma deraf, att det fåtal af ett folk, som vanligen kallas de bildaden, äro skilda af ett djupt svalg från dem, som endast fått åtnjuta en ytterst torftig folkskole-nadervisniog. Da förre idkade vid lärdomsskolor och universitet studier, i hvilka ett främmande och dödt språk, latinet, utgjorde hutvudsak, och hvilka litet eller intet befattade sig med deras egot folk, med hemlandets natur och historis, språk och samhällsinrättningar. De senare åter fingo mestadels nöja sig med någonting mindre än smulor från kunskapens bord, voro väsentligen inskränkta till en torr och msger s k. religionsundervisniog. Nu kunde det ju aldrig blifva fråga om att alla elier ens flertalet skule offra hela sin ungdom åt den långa vägen genom de lärda skolorna. Men månne det derför vore oundvikligt, att ett folk skulle liksom splittras i tvenne bildningens läger, af hvilka det ena inrymde dem, som under hela sin studiitid dvalte, att så säga, på främmande botten, bland idel främmande, vare sig lefvande eller döda språk, ringaktande att göra hewmet och hvad dit hörer till föremål för sitt kunskapssökande; medan tilll det andra, ojemförligt talrikare lägret hördej alla de, som endast fått en koapp folkskole-! kurs, lika litet hemmastadda med sitt eget lands och folks förhållanden, om hvilket de aldrig fått någon fullständig och sammanhän gande, på ett lefvande sätt meddelad öfversigt, som kunniga om främmande folk och deras odling? Kunde ej detta afbjelpas, kunde ej möjligen skiljelinien utplånas mellan foltklasser, som i följd af sin bildnings olika beskaffenhet lefva och röra sig i alldeles olika föreställningar, meningar och syften, som icke förstå hvarandra, som knapt kunna säges tala samma språk, ehuru deras modersmål är tt och datsamma och bär samma namn? Jo, detta kunde afbjelpas, denna djupa, samhällsfarliga skiljelinie mellan bildade och obildade, kunde man få bort, ty det finnes ett bildningsområde, som är eller borde vara för alla utan undantag gemensamt, och som tilllika i våra dagar är det vigtigaste och angelägnaste, Och detta är ej det döda, förgängna och främmande, utan det är känneomen om eget land och folk i forntid och nutid, och först i andra rummet kommer, efter råd och lägenhet, till belysning och jemförelse, det ntländska och främmende. Om alla, både den som för sitt lefnadsyrkes skull eller af böjelse vänder sig till lärda studier, och den som tidigt träder ut ur skolan till praktiska yrken, ha njutit själens ljas och värme från en sådan gemensam bildniogshärd, då skulle lärd och olärd eedan ej längre skiljas af en oöfverstiglig mur, de ekulle hafva ett stort gemensamt område att röra sig på, de skulle förstå, akta och som bröder älska hvarandra. Tal. tilltrodde sig icke att angifva dessa betraktelser såsom varande bokstafligen uttalade af Grundtvig, men han trodde sig kunna säga dem vara en någorlunda riktig utveckling af grundtanken i en af den gamle siarens skrifter. Sådant var det intryck, som stod qvar sedan tal. för flere år sedan läst Grundtvigs förutnämnda maningsord om en norsk höjskole. Om klesskilnader och ståndsfördomar, och hvad ondt de ha med sig, skola utplånas eller stå qvar, det beror ej endast deraf, om ett lands författning skritves på ena eller andra sättet, Hvad på den vägen kan göras och ännu återstår att göra, ekall säkerligen ej mycket länga undanskjutas; men dermed är ej allt vunnet, Det öfriga, och dot är ännu mer, det ken blott komma från en väsentlisen höjd folkbildning. Mer än något skall den göra hela nationen till ett semmanhöängande helt, genom hvilket strömmar samma tankare, samma känslors och samma viljas lif. Derför är folkbildningsfrågan, vid sidan af den om försvaret, vår samtids stora angelägenhet. Ja, man kunde väl våga säga, att folkbildvingsfrågan också är en fråga om vårt nationalförsvar, om vår fribets och sjelfständighets bestånd. Ett folks kraft i kamp och nöd, den får ej mätas blott efter de yttre bjoipmediens mängd. Den beror ock på styrkan af dep fostorlandskärlek och den frimodighet att till sitt lands försvar offra lif och gods, som lefva och verka hos folket. Och denna styrka åter beror deraf, att alla rätt känna och veta, hvad fosterlandet betyder, och att alla med det namnet förstå detsamma. Om den ene dermed mener sina I klasstöreträden och den andre sitt blomstrande förvärf, medan den tredje ej derom vet annat, än att det är den stenbandna jord, ur T hvilken hen ofta i sitt anletes svett skördar I blott felslasna förhoppningar, då är nationens anda ej enig med sig sjelf och fosterlandskärlekens kraft är bruten. Det är en sant