Aftonbladet – 28 juni 1871, sida 2

bekant, som råkat i röd. Han begick följaktligen den vilda därskapen att stå Dick Berton troget bi, liksom han var säker på denne i samma fall. Hvad deremot Barton beträffar — hvem skulle väl kunna tillskrifva ena sådan man några motiver, hvarken goda eller onda? Huru träget Felix arbetade, huru träget Barton talade om att arbeta, dröjde deticke länge innan de båda vännerna råkade i en så beklagansvärd belägenhet, att endast en eiler två dagar tycktes återstå; ipnan de oundvikligt råste vara att räkna bland gästerna på Vhötel ä la belle toile. Nej, kamrat, dettas duger rakt inte längren, började Barton åter en gång, i det han instioktmessigt räckte ut handen till den plats der kopjksbuteljen borde stått — eller, rättare sagdt, der den icke borde stått, Felix såg upp från sin notskrifning. Ingen skulle i den unge mannen med det bleka, aftärda ansigtet, de trötts, ipsjunkna ögonen igenpkänt hvarken den unge bondgossen från Jare, eller konstnären i Paris. Hans resa till London hade visat sig vara ett fullkomligt misstag. Londons press är i bänderna på idioter, fortfor Barton. Jag skulle kunna sköta dea ensem tio gånger så bra som den nu handhafves och det veta de. Saken är att jeg är för god för dem, hela ligan, och derför ger man mig inte arbete här, jag dör af svält, en gång skall det stå på min graf: Här hvilar Dick Barton, som gjorde alldeles ingenting, emedan han gjorde allting för väl — det blir ett epitefium som jag tror skail duga, Apropos, jeg har fått biljett till teatern i qväll Teatern? Ja, det är för The Trumpet; till sådana låga värf låter man slutligen bruka sig! Jag,