Aftonbladet – 27 juni 1871, sida 2

minne; Slutligen — det var just åter vid en repetition och medan jag höll på att lägga ned violinen i sin låda, kom monsieur Prosper fram till mig. Jag hade ej sett honom mycket på senare tiden, af det skäl att jag ej sett någon af mins gamla vänner, Nå, började han på sitt vanliga, tvära sätt, hur står det till uppe i månen? Behöfva de en primo tenore der? I så fall ha vi just nu hört en, som icke alls passar för oss, stackars dödlige.n Det var ett af hans sätt att skaffa sig ovänner, att slunga fram sina sarkasmer, just då de nödvändigt skulle höras af dem på hvilkas bekostnad de yttrades. Hvad var det ni sade, monsieur Prosper? frågade vår primo tenore, som just slutat en stor aria och var på väg att gå. Ack, förlåt! Jag såg er inte. Jo, jag anmärkte till monsieur Felix på hvilket lysande sätt ni sjöng ert Ut de poitrine — det var präktigt! Men en verklig skam var det att hvarenda violin just i det ögonblicket var falsk. Men bur var det, Felix? du har inte besvarat min fråga, Har du verkligen vistats i månen, eller hvar i all verlden har du varit dessa veckor, under hvilka ingen har sött dig?. Då ba mina vänner varit rätt blinda, ty jag har hvar afton varit här på testern. Åb, det är förträffligt! Väl bar jag sett en figur, snarlik dig, i orkestern, men du vår det ingalunda. Och vore jag der och behöfde en dubbelbild för att uppbära mitt arvode medan jag gjorde resor till planeterna, så nog skaffade jag mig en som hvarken såg mina vänner öfver axeln eller spelade i otakt Åhå! Det skulle fordras en större orkester än denna, för att inte jag skulle kunna säga hvilket instrument som tiliställer oreda. Vanligen tog jag emot hans bannor med gvd min, men denna gåog sympatiserade jag