Aftonbladet – 27 juni 1871, sida 2

———MJMMMMMMMMMMMMMMMMMMM— ran, Ati jag bleknade, kunde jag finna a der oroliga blick hon-fästade på mig. När blef detta dig bekant? var allt hvad jag först kunde ytträ. Nu på morgonen. Och du kan tänka på, att följa henne? Säkert kan inte detta vara din afsigt ? Jag måste det, älskade Felix. Vi förblefvo tysta under ett par minuter. Jg sade derefter: ;Res inte. Stanna qvar och blif min huSET Jag vet att min röst var lugn då jag yttrade detta; orden äro alltid få och kalla, då jertat är fullt. Då vår tunga ej förmår utrycka allt, föredrar hon att säga ellsintet; nen också — huru föga behöfves många ord lå vårt bjerta är färdigt att brista af rörelse. Jtan tvitel uttalade mina blickar i stället en .ngestfull längtan. efter ett ja, från hennes äppar. Men det kom icke. Hvarför dröjer du att svara?, fortfor ja ned liflighet; säro vi inte redan ett, utom ill namnet? Såg miss Raymond ait du inte can åtfölja henne till England; att du ej kan efva i ett land, då ditt hjerta finnes i ett nnat. Har du inte sagt mig det mångs gånver? O! hvad gör oss ett eller två år af fatigdom? Vi skola segra öfver verlden, då i tälet den skulle besegra oss-om vi åtskildes stan hopp om återseende. Gif mig den närs erande dagen, Angelique; jag skallsvara för ramtiden! Hur många gånger har jag ej sagt lig, att du är min sol? Skulle du vilja med ng stöta mig ut i mörkret, då du, med ett nda ord — jag svär dig dett — kan göra nig till allt hvad du sjelf önskar? Och ändå eger du inte styrka nog, för utt vänta — att tro på mig! Att tro på dig? Jo, för evigt. Men att ränta? Nej, inte att vänta, då du kan föres