Aftonbladet – 23 juni 1871, sida 3

festbestyreisen och af Kristianlas invänare. Svenska fornminnesföreningens årsmöte. Utfärden till Engelbrektsholmen. Sedan i förgår mötets: förhandlingar blifvit afslutoa och en frukostmiddag intagits på stadshotellet, samlade sig alla deltagarne : ; mötet jemte ett antal damer och herrar al Örebro invånare kl. half 4 vid lastageplatser I Schebäck, för att företaga de beramade utfärden på Hjelmaren. Vid tonerna af. en festmarsch, utförd af ren dubbelqvsrtett af Nerikes regementes mu, sikkår,lemnade ångaren Nerike hamnen, fram;gled sakta utför ån och styrde kosan mot iden minnesrika Jakt som man valt till mål för resan. Då det blåste temligen stark ostlig vind och vågorna från stora Hjelmaren gingo ganska höga mot Engelbrektsholmen, der ingen tilläggning med större fartyg kan (ega rum, så var debarkeringen förenad med trätt stora svårigheter. Den egde rum — seIdan ångfartyget kastat ankar — medelst 15 I småbåtar och en färja, hvilka guppade upp :och ned på böljorna, hvilket emellertid icke jen gång afskräckte någon bland damerna från stt företaga landstigningen. I Sedan debarkeriogen lyckligen försiggått och samtliga de ressnde slutit sig tillsammans: vid Engelbrekts-monumentet, framträddde den vördnadsvärde, åldrige Engelbrektsskalden dr Gumelius och påminde i ett ripande tal, som vi Soppas senare blii tillfälle att meddela, de församlade, att det rummet, på hvilket de stodo, vore ett heligt rum, och att från det blod, som här en gång flöt, har uppväxt den frihet, under hvars hägnande krons det svenska folket i lugn och ro nu bygger och bor, och slutade med att utbringa ett !efve för minnet af Engelbrekt, frihetens martyr och fäderneslandets räddare. Doktor Sohlman trädde derefter fram till minnesvården och yttrade ungefär följande: Vi tacka på det innerligaste våra vänner i Örebro, derför att de fört oss hit. Den punkt, på hvilken vi stå, upplifvar det ädlaste och mest storartade minne från hela vår metleltid. Detta minne är upplyftande, men det är tillika bestraffande. Vi måste känna oss upplyftade vid erinringen om den kraft, den ädla oegennytta, den utomordentliga duglighet i fredliga och krigiska värf, den ädla tillförsigt till svenska folkets kraft och vilja, som den anspråkslöse folkanföraren utvecklade. Vårt sinne röres djupt, då vi tänka på de ofantliga bördor, som vårt fattiga land då kunde bära och ville bära, för att värnd sin frihet, de oerhörda pröfoingar och stora förödelser det då kunde genomgå, utan att störtas och förblöda och utan att uppgifva hoppet om frihet och sjelfständighet. Vi ledas då ovilkorligen till tanken på, hvad vårt land nu skulle kunna göra och offra för sin sjelfständiga tillvaro, nu då et har ett så mycket mera ordnadt samhällsskick, starkare enhet och långt rikare hjelpmedel. Men minnet är tillika bestraffande med afseende på den nationella domning, som på mångfaldigt sätt uppenbarar sig hos oss, än i gestalten af en materialism, som tycker att hufvudsumman af all samhällelig visdom är att äta, dricka och göra sig glada dagar och lemna å sido alla bekymmer för framtiden, än under formen af en rådlös tvifvelaktighet och en usel modlöshet. som kunna helt öppet framträda och sätta i fråga, huruvida det är lönt att tänka på att värna vår nationella tillvaro, ja, till och med uppställa perspektiver af feg underkastelse, utan att dylika uttalanden genast bortblåsas af en den allmänna harmens och oviljans storm. Vi kunna ej dölja för oss att en sådan domning existerar och att det behöfs mångahanda nitiskt samverkande krafter, för attundanrödja densamma och för att väcka nationalandan till kraftigt lif. Det ser nästan ut som förhölle det sig med hvarje särskild generation inom ett folk liksom med individerns, hvilka behöfva pröfningar och kamp mot större svårigheter, för att kunna stålsättas och få kraft i karakteren. De, hvilka, såsom den vördnadsvärde talare som här nyss uppträdt inför Oss, varit verksamt med i den nationella rörelse, som egde rum hos oss under de första decennierna af detta årbundrade, och hvilken just var framkallad och. befrämjad af de stora pröfoingar landet då genomgått och de väei kelser, som deraf erhållits, de hvilka höra till det Sverige, som går, kunna väl ha någon anledning att med ängslan blicka mot det Sverige som kommer. Men äfven vi, som nu börja gråna, vi hvilkas barndomsoch ungdomstid inföll under en period, som ännu företedde en återglans af den nationella väckelsen i århundradets början, vi, som setat vid Geijers fötter öch bört bonom tolka häf. dernas orakelspråk och i forntidens minnen söka hopp och styrka och utsigt för framtiden — vi torde kunna ursäktas, om vi åtminstone i vissa ögonblick kunna känna något missmod, när vi betrakta den domning, som råder på nationallitteraturens område, isynnerhet der, hvarest man skulle skönja-den gryende framtiden, då vi icke finna något enda nytt, storartadt uppslag, ingenting på vitterhetens område af högstämdare och mera gripande art, när vi höra stämmor höja sig, som icke blott klinga ofosterländskt till och med predika det nationellas tillintetgörelse såsom en lycka och arbeta för en dunkelt fattad, platt, nedtrampad allmänning, der hvarken lif eller ära eller frihet kunna gro. Men det är blott i enstaka ögonblick vi kunna känna en sådan nedslagenhet och misströstan. När vi komma ut i den friska, herriiga nordiska naturen, när vi skåda de ärorika och egendomliga minnesmärkena från förgångna tider. när vi höra den nationella sången friskt och kraftigt och med oefterhärmlig skönhet Jjuda från ungdomens läppar, då framstår också för vår själ vissheten derom, att vår odödliga folksjäl icke tagit någon obotlig skada, att det svenska folkets sanna art och skaplynne finnes qvar och att den söndrande egoismen skall falla till föga, så snart känslan af det högre, gemensamma, till följd af omständigbeternas kraf genomtränger och eldar folket. Det är icke otroligt, att det slågte, som nu mog nar till mandom, skall få from. stora pröfningar, innan det börjar gråna. Må vi hoppas st a då pröfningens dag kommer det skall visa si samma förmåga af ädel och obegränsad uppoffring,