Aftonbladet – 22 juni 1871, sida 3

nstycktes antyda, att deticke var denna makts sig, afeigt att på något sät tillåta, att en hetill stämd uppdrogs Uan att frågan skulle ivI bällas öppen. Följda häraf blef, att mellan rel I Ej has L. HN i Norge och Rys strån Ishafvets kuster och ned till gränsen förFinland uppstod ett så kalladt p ensarhetsdistrikt,, som båds parterna pjordo aspråk på att besitta och lav I hvilket först gemm konventio: en af den 14 Mars 1826 blefdeladt, så att det blef en bestämd gräns mllan Norge ech Ryssland Men just d det i århondraden oa I förhållandet All Ryssland tycktes ha 1 definitivt osnadt, utsäddes ett nytt fri terligare förvecklingar, derigenom att Rys: land framtastade förslag om en revisi oda traktat af är 1751, i h rå genom sitt besittningstaganda ndömet Finland på dettas I er del hade inträdt såsom tt) hent! Sveriges ställe. års sraktat hade nemligen öfveren ingitte, att hvartdera rikets flyttanda skål!e efter gammal sedvana tta med sina renbjordar öfver gränsen t andra riket och lika med la åter begagna sig sf land och st åll al deras djur och sig sjeltvan. ka sidan Yörklarade man sig år 11839 villig att öppna underhandlingar om i förändringar i denna codicills i flera stycken liga och oklisra föreskrifter, och dessa tiovgar fortsattes nu under en föijd utan något resultat. år 1851 framkom Ryssland med förs, att .den norska regeringen kusten af Varangerfjorden anvisa ett distrikt, 2!!2 verst långt och 1 t bredt, der definska invåvarne skulle ega ighet att uppföra hus till eget bruk samt i magasiver till förvarande af sina båter och redskap, och hvarest några af dem kunde fver vintern för att se till båtarne, stapen och de öfriga saker, som blifvit qvarleranads der. ! Detta napråk, som nu för första gången blef framstäldt och hvilket gick ut på, att sp del af Norge: område, beläget vid en af dess I fiskrikaste, aldrig tillfrusoa fjordar, skulle afatås till Ryssland för att ar vissa bland dettas nodersåter bebyggas, kunde — heter det i ett ar de otfi dokumenter, som vi ha lagt till grond för denoa del af vär framställning — icke annat än väcka förundran hos de norske fullmäktige Det bestreds också af dem på det kraftigaste, bland annat af det skäl, att då underhandlingarne enligt derag förmenande endast borde ha till ändamål att på grundvslen af 1751 års traktat komma öfverens om de förändringar i denna traktat, som under tidernas lopp hade blifvit nödvändiga, så skulle dessa underhandiipgar genom att omfatta ett så alldeles nytt och för lapparnes och dearas renhjordars existens främmande syftemål komra att erhålla en utsträckniog och en betydelse, so de hittils förds underhandlingarne alld icke hade haft Den ryske follm tillkännagaf då, att hans instruktioner föreekrefvo, att han formligen skulle afslå hvarja förslag, som hade till ändamål att lägga 1771 års traktat till gruo? i. i hvil b men blefvo från rysk e med hotalser, att om Norge icka på de framstäl språken, skulle gränsen bli spärrs not at den 2 Jan. 1851 från ryske utrikesministern upprepades dessa hotelser i ett; temligen utmanande språk; väl äterkalladesi nu yrkandet om öfvervintring för finnarne i Norge till bevakande al den påtänkta anen i Sydvaranger, en eftergift, ge. nom hvilken Ryssland ville lemna ett nytt: bevis rå sitt försonliga sinnelag i motsats! mot det misstroenda, som röjde sig hos pågra medlemmar af den norska administratisnen.; men man fortfor allt framgent att begära en notvidgad rättighet till fiske såsom vilkor för, att underhandlingeroa skulle återuppiagas inom den 15 Sept. 1852;i motsatt fall skulle pränsen oåterkalleligen bli spärrad, och Norge, yttrade ministern, borde bersöda sig om, att Ryssland ickej komrue att ångta de eftergifter, som det vid gränsregleringen är 1826 hade gjort. Den 10 Juii 1859 afgaf ryska indetbdet i Stockbolm en förklaring, att gränsen skalle bli spärrad den 15 Sept. samma år, och det: fanns nu ingen annan utväg för norska re-1. geringen än att likaledes spärra gränsen för I de finska och ryska lapparnes ströftåg, bvil1 ket också sattes i verket den 4 September 1852 med förkleriog, att Norge icke kunde j ikläda sig ansvaret för de möjliga olyckor, som derigenom kunde uppstå. ; Väl framställde den ryska ministern i ea ( not den 7 Okt. 1853 en önskan om fortsatta, vaderbandlingar, hvartill den norska rege1 riogen genast förklarade sig villig, så att re-!, dan den 28 i samma mänad nuvarande Höje; steretsasseskorn Saxlund fick order att af. ; resa till Stockholm säsom norsk kommis-; sarie. Från ryska sidan infann gig doromot ingen fullmäktig, och sedan Saxlund i 3 må! nader förgäfves väntat på sin ryska kol-j, lega, ingick en not, att denne genom utnäm5 d ft c i f e o ä t 2 h r i f dan blott b sing till en ny tjenst bade blifvit förhindrad att komma. På denna punkt ba underhandlingarna afotannat. Dot kan icke vekas, att den politik, somi; Ryssland såiunda intill den tiden auvsåg sig bira följa, icke var egnad att i Norge tförqväfva det misstroende och den fruktan för: iokräktning, gom alltid är så paturlig för den mindra ten i desa internationelia förbåliande till en mångdubbelt mäktigare granne. Den politik, som från de förenade rikenas; ida fraraträdde vid ingåendet af föråraget den 30 N: i gen den för ögonblicket ends ket mer som den också, såsom hölls i cirkwäret al den 18 Decersber samma år, uteslatande var åf detensiv art. På den andra sidan bör det likväl icke glömmas, attia hvad Ryssland genom sitt beteende under del, mångåriga negstiocerna tyckts åsyfta mest,!r k e erlivember 1855, var d: sr varit att hålla frågan öppen, icke egentgen att utöfva någon särdeles stork tryckriog på Norge Till och med dess längstja ående anspråk — det, sora gick ut på ter-jt ritorium i Sydveranger för ett fiske-etablis-Ig sement — kan, om det också, formelt taget,l; för Norge mäste framställa oantagligt, dock icke egentligen 2 ras såsom pågon, särdeles stor sak. Hvad lj P t man var rädd för, kunde icke så mycket vara detta särskilda anspråk, som att det blott skulie ntgöra begynnelsen till längre gående steg. Detta bar likväl hittills icke visat sig vara failet. Såväl dessa bistoriska antocedentia som den genomgående stora olikheten i folkstam, språk, samhällsförbållanden, politiska begrepp, seder och bruk skulle väl alltid förhindra ett mer intimt närmande mellan dån skandinaviska halföns bäda stater och Ryssland. Detta är något, bvari vi icke se något skäl tll kla. Tvärtom aflägsnar denna paturnödvänfars Ma Ch st ren 05 For berett DA FÅ