Aftonbladet – 22 juni 1871, sida 3

Norge och Ryssland i -. Finmarken. VII. : Då vi i det föregående, för att bexränsa framställniogen inom ett så litet område som möjligt, nästan helt och hållet ha leronat del historiska modifikationer ovidrörda, genom hvilka de nuvarande fi urdena utvecklat; aim torde det här, invai skriva de! afslaotande anmärkningarae, kanske vara tilllåtet att i största korthet påminna om nåra hafvuddrag i de ioterdationella förhållanden, som under tidernas lopp ha egt be stånd zaollan Norga och Ryssland och stått i samband med Finmarken. Från den äldsta historiska tiden stod denna landsdel — hvarmed man då först icke blott dea navarsude Finmarken, uten äfven det mes:a af Lappmarkerna samt hela den stora halfö, som nu under namn af ryska Lappland — Tarja — tillhör Ryssland i och mo: norr begränsas af Norra Ishafvet, mot öster af Hvita hafvet — i ett mycket löst förhållande till konangariket Norge, Nästan noteslatande bebodd af nomadiserande. lappar, betraktades den visserligen såsom en integrerande del af den norska kronans besittaingar, men administrerades endast säsom ett skatteland, hade inga bestämda gränser och saknade största delen af deinstitationer, genom hvilka ordnade samhällsförhållarden åstadkommas. Älven från andra Friden,! från öster af kareler och qvener, gjordes; mycket tidigt försök att uiskrifva skatt bland Finmarkens nomadiska bafolknin Utom det att emellertid dessas försök förnämligast hade karskteren af godtyckliga prejerier, så förmådde äfven behofvet ar betesmarker för deras renar och handelspl för deim sjelfve lapparoe att mest draga mot vester till de vid kusten bosatte nozrrmännen och att föredraga 2tt ntgöra dessa afgifter; som väl kucde vara tunga nog, men dock indrefvos med en viss regelbondenhet och billighet. Ända från den första norska konungens tid blef finnskatten en ständi gärd, genom hvilken Finmarkens invånare erkände eller blefvo tvungna att erkänna den norska kronans öfverhöghet. Ungefär i början af det 13:s ärhondradet antog påtrycknicgen från Fiomarkeus östra grannar en allvsrsammare karakter. Sålänge Norge hade sin egen regerivg, var det änna möjiigt att någorlunda vidmakthålla den icke blott genom urminnes hi notan äfven afde naturliga förhållandena påbjudna besittningen af dessa landsdelar; men svårare blef ställ niogen efter föreningen med Davmark. Centralstyreisens uppmärksamhet för dessa aflägsva territorier, hvilka blott voro föga inbringaade, förslappades, och det var egentligen först Fredrik II och isyanerhet Kristiao IV, som fiogo ögonen öppna för den fara, som här botade från det framträngande Rysslands sida. Väl öfvårlät detta sistnämnda land genom freden i Tensin år 1595 på Sveriga alla sina anspråk på Finmarken, för såvidt landsträckau vester om Bergöfjordea anrgick; men detta var så långt i att gagaa Ne ge, att det tvärtom förskoffade det två pretendenter på halsen, nemligen Sverige fö den egentliga Finmarken och Nordland samt Ryssland för de öster om Bagöfjorden liggande distrikterna. För Sveriges pretentioner sattes dock någorlunda en gräns genom freden i Sjöröd och Kväröd, dsrigenom att Sverige afstod sina anspråk och överlät på den norske konungen alla de rättigheter, som antingen på grand af gammal sed och bruk eiler öfverlåtelse från Ryssland hade blifvit framställda i sfssende på Finmarken. Slutligen blef gränsen reglerad genom traktaten år 1751, hvilken änvn står vid makt. I afseende på Ryssland fortfor det oklara fyrhållandet deremot längre, och de förnyade underhandlingar, som föreföllo, men hvilka det irke lyckades att leda till något resultat,