Aftonbladet – 22 juni 1871, sida 3

lig vägledning för kommunalmyndigheten. Man tecknar borgen under goda tider och lofvande utsigter för de ekonomiska förhållandena, men man påkallas att betala sin borgen, när den bekymmersamma dagen kommer, och kanske just när man är minst i tillfälle att bära den å skattsedeln tillkomna nya rubriken, som torde för enkelhetens skull böra benämnas: för Stockholms stads borgensförbindelses. an säger sig nu vara säker på, att alrte Stockholms skattdragande invånare skola drabbas af någon den riogaste utgift med anledning af denna borgensförbindelse. Samma föreställningssätt gör sig alltid gällande, då man ingår borgen, Huru många tosen gåvger hafva icke dylika förhoppningar blifvit svikna! Huru mycken bitter finger har ej blifvit följden af lättsinnigt ingångna borgensförbindelser! Man har under senare åren Jyckligtvis sett borgensförbindelser mellan enskilde betydligt förminskas, och en sundare ekonomisk ställoing har deraf blifvit frukten. Försöket att införa riksdagen på borgensförbindelsens väg under den moderna benämningen räntegarantis har icke rönt den ringaste framgång. Skall man nu börja med, att kommuner gå i borgen för lån, upptagna af enskilda bolag, och skall Stockholm i detta afseende gifva det första, visst icke efterföljansvärda exempel? Ligger uti det framstälda, i min tanka föga öfvertänkta förslaget något så hänförande, så vill jag visst icke bestrida stadsfullmäktiges befogenhet att voera en gåfva till bolaget eiler att teckna aktier uti detsamma, men en borgensförbindelse, som räcker i fyratio år — en tidrymd så lång, att menskligt förutseende icke kan öfserskåda densamma — är, och blir en sådan orimlighet, att jag mycket skulle beklaga, om densamma skulle blifva inregistrerad bland hrr stadsfullmäktiges vanligen så välbetänkta beslut.